Tumont
Vaknade mitt i natten, förmodligen. Visste inte vad klockan var, men jag behövde gå på toaletten. Var ordentligt vimsig och snubblade min väg dit jag skulle. Mitt i min vimsighet råkade jag klämma vänstertummen ordentligt i toalettdörren. Inte i dörrspringan heller, utan utan den andra änden, så det blev en hävstångsreaktion på min tumme! Det gjorde förfärligt ont, smärta som jag inte kan minnas att jag kännt, någonsin. Har säkert upplevt någonting liknande någon gång, som när jag klämde bort toppen på mitt vänstra lillfinger. Det måste ha varit värre, helt klart. Eller när jag bröt armen i en gungolycka, eller när jag stukade handen på lägerskolan, eller alla de andra gånger jag har klämt fingrar eller tår i olika dörrar eller fönster.
Hade riktigt ont, och i min sömniga vimsighet och smärtfyllda kvaltillstånd, snubblade jag iväg för att hitta det närmast tänkbara smärtstillande... sprit? Nä... Ipren! Trodde ett ögonblick att jag skulle svimma av ontighet, men det gjorde jag tyvärr inte... fick nöja mig med att snubbla omkring i jakten på att slippa det som gjorde så ont. Hittade till slut något på golvet som liknade sådana tabletter och tryckte i mig en... snubblade ut i köket igen och hällde i mig vätska ör att hålla den torra lilla tabletten sällskap. Återigen snubbla iväg över allt som låg ivägen för att släcka överallt där jag tänt. Nej, jag hade inte glömt bort att uträtta mina toalettbehov, det prioriterade jag före snubblandet faktiskt, och jag är ju faktiskt högerhänt, så det var inga problem med det. Låg sedan i sängen och väntade på att jag skulle somna igen, smärtan avtog sakta men säkert i tummen, och till slut var det inte så farligt. Tänkte att jag kanske borde konsultera doktor Becket angående fingret, han kan ju fixa allt, men kom sen på att han inte finns i verkligheten utan är bara en karaktär i en tv-serie. Tänkte också tanken att det kanske är så ont det gör att föda barn, men det lär man inte riktigt få veta. Antar väl att det inte är en lika omedelbar och chockerande smärta, snarare utdragen till den grad att kroppens endorfiner kan mildra smärtan något. Kvinnokroppen måste ju ha någon typ av system för det där, för det är ju meningen att barn ska komma ut det hållet, eller hur?
Nåja, börjar fllyta in på ett annat ämne nu, så det är dags att sluta.
Hade riktigt ont, och i min sömniga vimsighet och smärtfyllda kvaltillstånd, snubblade jag iväg för att hitta det närmast tänkbara smärtstillande... sprit? Nä... Ipren! Trodde ett ögonblick att jag skulle svimma av ontighet, men det gjorde jag tyvärr inte... fick nöja mig med att snubbla omkring i jakten på att slippa det som gjorde så ont. Hittade till slut något på golvet som liknade sådana tabletter och tryckte i mig en... snubblade ut i köket igen och hällde i mig vätska ör att hålla den torra lilla tabletten sällskap. Återigen snubbla iväg över allt som låg ivägen för att släcka överallt där jag tänt. Nej, jag hade inte glömt bort att uträtta mina toalettbehov, det prioriterade jag före snubblandet faktiskt, och jag är ju faktiskt högerhänt, så det var inga problem med det. Låg sedan i sängen och väntade på att jag skulle somna igen, smärtan avtog sakta men säkert i tummen, och till slut var det inte så farligt. Tänkte att jag kanske borde konsultera doktor Becket angående fingret, han kan ju fixa allt, men kom sen på att han inte finns i verkligheten utan är bara en karaktär i en tv-serie. Tänkte också tanken att det kanske är så ont det gör att föda barn, men det lär man inte riktigt få veta. Antar väl att det inte är en lika omedelbar och chockerande smärta, snarare utdragen till den grad att kroppens endorfiner kan mildra smärtan något. Kvinnokroppen måste ju ha någon typ av system för det där, för det är ju meningen att barn ska komma ut det hållet, eller hur?
Nåja, börjar fllyta in på ett annat ämne nu, så det är dags att sluta.
Kommentarer
Trackback
