standardiserad

Jo, häromdagen (dagen som jag var ute och fotograferade vid Hammarsjön) så var det en helt vanlig dag (usch, vilken usel start). Gick omkring i min lägenhet och förberedde mig för att sticka iväg, och såg att det var en kille som höll på att packa in saker i en bil. Åh, tänkte jag, en bilutflykt eller något sånt. Gick ner till min cykel och torkade av daggen från sadeln, elelr om det nu var regnvatten. Då kommer killen med en stor resväska. Jag hälsar på honom men får inget svar. Han ser ärligt talat lite förbannad ut. Hm, tänkte jag, är det nödvändigt att gå och se förbannad ut sådär? Efter några sekunder så trillar poletten ner och jag tänker att han förmodligen gjort slut med sin flickvän, som bor i mitt hus. Jodå, sånt händer väl ibland, på söndagarna!

Jag tror nog att jag själv idealiserar förhållanden. När jag ser ett par så tänker jag inte på hur länge de kommer att hålla ihop, jag bara förutsätter att de ska göra det, för alltid typ. När folk som jag känner bryter med sina pojkvänner eller flickvänner blir jag ärligt talat alltid smått överraskad. Det som utåt verkade vara så bra... eller inte så illa i alla fall. Sen så är det ju alltid den där perioden efter, där det fortfarande finns någon slags känslomässigt band mellan parterna i paret, eller bara mellan den ena och den andre och inte ömsesidigt. Hur lång tid tar det innan det definitivt är över liksom. Är det några veckor? Ett par månader? Ett halvår? Det beror nog på vem man frågor, det skiljer sig säkert mellan olika personer.

Vet inte riktigt var jag ville komma med det här, men det är väl tankar som man gått omkring med. Tänker ju väldigt mycket vet ni!