Konsert på DVD

Hade en ganska så mysig kväll igår, tände ett par värmeljus och satte igång en konsert-dvd. Tyckte att det var mysigt att sitta där, och titta på bilderna, lyssna på musiken och bara... ja! Vara ensam med sig själv! Skulle faktiskt vilja säga saker som att "den här låten tycker jag om för att..." , men det fanns ingen där att säga det till. Det kan vara jobbigt att verkligen ha snöat in på ett band, man blir ju så sällan förstådd tycker man. Det skulle kännas väldigt påträngande och egoistiskt att be någon sitta med en i två timmar med en DVD som de kanske inte har någon känslomässig anknytning till alls. Det skulle inte förstå, tror man. Man är ju ganska ensam med sina känslor. De känslor som man upplever kan man ju faktiskt bara uppleva själv. Händelser däremot kan man dela med andra, men inte känslor, åtminstone inte helt och hållet. Känslan att känna samma känslor som en annan, samtidigt, är annars ganska så trevlig. Kanske är det en skimärbild, att man verkligen delar samma känsla, och varför inte bara acceptera det?

Men jag hade gärna suttit där och sagt att "just den här versen betyder mycket för mig" eller något i den stilen. Det fanns ingen där att säga det till. Så jag fick tänka tanken istället och försöka komma ihåg att det var ganska mysigt att se konserten. "Den här låten kommer från den där skivan, som de faktiskt spelade in under en paus i turnén. Lägg märke till hur att alla låtarna från den skivan har hamnat tillsammans, och att de har bytt ljustema, och kostymer". Se, såna saker kan jag upptäcka, och många skulle nog tycka att det är för genomtänkt, för analyserande, "kan du inte bara njuta av musiken?". Det är såhär jag njuter av musiken kanske, det är åtminstone sådär jag njuter av en konsert-dvd. Se, höra, tänka, koppla! Och det är en jävligt bra DVD...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0