standardiserad

Det var en lördag, har jag för mig. Jag bodde för tillfället i Malmö, och hade lärt känna en kille som bodde i samma hus ganska väl, så väl att vi umgicks lite då och då. Vi hade bestämt att vi skulle gå ner till Broderstugan (eller vad stället nu heter) strax nedanför Värnhemstorget längs med östra förstadsgatan. Det var en fotbollsmatch på deras storbilds-tv, och vi hade tänkt sitta där och se matchen och dricka en öl eller två.

Vid det här tillfället var jag också en smått hängiven MFF-supporter. MFF som var svenska mästare i fotboll, det bästa laget i landet. Olof Persson var mittback i laget, en riktig klippa i backlinjen och för tillfället en av mina favoritspelare. Han hade stått på stortorget och sjungit "var ska vi sova inatt" inför en glädjerusig publik dagen efter guldet blev klart.

Vi bevav oss av, precis som vi hade gjort vid ett par tillfällen dessförinnan, och hade väl inga större förväntningar på att det skulle hända något ovanligt. Men när vi kommer in, så ser jag mig omkring i lokalen och får plötsligt se honom sitta där. Olof Persson, i egen hög person. Jag tänkte först gå fram och hälsa, men modet svek mig. Inte kan jag, störa mitt i värsta middagen. Det passar sig inget, och vad skulle jag säga? Nä, det kändes inte som det var läge alls. Istället uppmärksammar jag min vän om att det är han som sitter där, och han bara fnissar åt mig (eftesom han var bohuslänning). Det slutar med att vi sitter och tittar på matchen, och när jag vänder mig om för att se om han satt kvar nästa gång, så har han redan gått. Men det kändes stort vid just det tillfället, jag har varit på samma pub som Olof.