standardiserad

Det är i år tio år sedan jag upptäckte U2, och det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet, men det har hållit i ett tag nu. Det var faktiskt under våren 1997 som det började. Bandet hade släppt några singlar som spelades flitigt på radio, Discotheque och Staring at the Sun. Jag tyckte naturligtvis om båda låtarna, men var vid tidpunkten inte en sån som köpte skivor direkt. Radio var fortfarande kung hos mig, det var därifrån jag fick allt det jag ville ha ifrån. Dessa två singlar som släpptes, den första i februari och den andra i april ängde kvar i huvudet på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva nu, när det gått så lång tid. Jag vet bara att det måste ha varit någonting.


Min födelsedag, jag var i Kristianstad av alla ställen, hälsade på min farbror Patrik. Fick en bärbar cd-spelare som inhandlades i en elektronikbutik på östra boulevarden om jag inte minns fel. Tyckte det var helt fantastiskt naturligtvis, men jag hade inget att spela på den. Sprang iväg till Lilla Torg, Skivlagret som låg där, gick direkt fram till kassan och sa att jag ville ha *Pop* med U2. Jaha sa väl han och gav den till mig, och jag tror jag betalade. Resten av det jag minns från den dagen var att jag lyssande på den skivan, om och om och om igen. Den första riktiga skivan jag köpt, och jag älskade varenda sekund.



Det var så det gick till när jag upptäckte U2. Det Enda bandet om man nu kan säga så.