standardiserad

Jag minns när jag skulle sova förr, och satte igång min klockradio. Det var väl i tio-tolvårsåldern skulle jag tro. Anledningen till att jag hade en klockradio överhuvudtaget var Anders O. Det var han som var anledningen i första hand. Att jag sedan gillade min egen spelar naturligtvis också roll. Detta var alltså ute i ingenstans (jämförelsevis) i St Olof under den första hälften av 90-talet. Vi bodde i ett rött hus i närheten av en landsväg. Jag har inte hört ordet "landsväg" på hur lång tid som helst. På nätterna var det kolsvart ute, minns man, när det väl var var nattsvart, och inga stjärnor eller någon måne ute. Där låg man i sängen, satte igång en radio och lyssnade på Karlavagnen. Det var säkert lika längesedan jag lyssnade på Karlavagnen som jag hörde ordet landsväg. Detta program kunde man lyssna på tills man somnade. Jag tyckte om tempot, och programledarens röst, att folk ringde in och talade om vad de tyckte, musiken som spelades lite då och då. Man blev lugn, och det var lätt att somna.

Just nu sitter jag och lyssnar på Karlavagnen igen, på internet, från fredagssändningen. Det är Marcus Birro som är programledare. Jag tänker att jag kanske ska dra fram min klockradio och lyssna någon gång. Tyvärr så sover jag oftast vid den tid de sänder (tack vare mitt jobb), men när jag väl blivit ledig någon natt så ska jag känna efter hur det känns. Det kommer att vara annorlunda, det förnekar jag inte, men det kommer att vara något som är en del av mig.