Uppsatsidé
Den här terminen ska vi skriva en uppsats i skolan. Det är ju inte särskilt kul, men det är något som verkligen måste göras om man ska ta alla poängen. Så nu är det dags att börja hitta ett ämne, på allvar. Har suttit och funderat över vad man skulle kunna skriva, hade ett jättebra i början av terminen som jag sen inte riktigt tyckte var lika intressant längre. Som anligt får jag en hel del bra idéer och försöker väl mer få tankar som går på ett enhetligt håll. Just nu har jag inte nån sån där grej som jag verkligen skulle vilja göra precis. Idéerna trillar fortfarande in när jag bara försöker lite, från uppsatser om gemeinschaft/gesellschaft till sådana om nationalismens för och nackdelar. Men en intressant sak hände nu för en stund sedan, precis INNAN jag vaknade.
För första gången i mitt liv har jag fått ett uppslagsförslag från en dröm. Som vanligt när det gäller drömmar så var den ju fullständigt uppåt väggarna galen, men jag fylldes av en nästan varm känsla när just den tanken dök upp. När jag till slut vaknade så fanns tanken kvar där, den där uppsatstanken som kom till mig i drömmen, den kommer att bli min räddning den här terminen. Var det någon bra idé då? Nja, klurade lite på det en stund och när jag väl vaknat så var tanken ganska så mycket nej.
Hela grejen utgick ifrån Bourdieus teorier om kulturellt kapital, och så här långt är det fantastiskt bra för att vara en dröm. För det andra så ingick amerikanska presidenters förmåga att utrycka sig i tal och skrift. Mjo, det kan man väl på något sätt köpa. För det tredje, kombinationen av de två första bestämmer om en president blir en så kallat "historiskt" bra president, eller bara en sån där Nixon-typ. Ja, ni förstår väl hur jag menar, det är en usel idé så det förslår. Ska en presidents förmåga att uttala sig bestämma om det blir en bra eller dålig president? Jag skäms bara av att jag någon gång tänkt tanken. Det är ju nästan sämre än de där fylleidéerna man får när man kommer hem från krogen eller whatever, öronen ringer och man vet inte riktigt vad man ska göra, och man får en idé omm en film som skulle vara hur bra som helst. Man skriver ner sin idé och när man läser den på morgonen, i bakfyllans outhärdliga närvaro, vet man inte om man ska skratta eller kräkas.
Kommer nog inte att skriva om amerikanska presidenter i min uppsats, det får jag lämna till någon annan. Fast det där med gemeinschaft/gessellschaft, och ökande självmordförsök bland yngre människor kan man ju skriva om. Det är ju åtminstone ett viktigt ämne. Sen så har man ju både Tönnies och Durkheim, så man lär ju verkligen gå hem hos Gudmund/Eduardo. Det är bara att bita ihop och söka efter något vettigt, för det lär ju inte bara trilla ner i hjärnan som en blixt från klar himmel, eller från någon dröm för den delen.
För första gången i mitt liv har jag fått ett uppslagsförslag från en dröm. Som vanligt när det gäller drömmar så var den ju fullständigt uppåt väggarna galen, men jag fylldes av en nästan varm känsla när just den tanken dök upp. När jag till slut vaknade så fanns tanken kvar där, den där uppsatstanken som kom till mig i drömmen, den kommer att bli min räddning den här terminen. Var det någon bra idé då? Nja, klurade lite på det en stund och när jag väl vaknat så var tanken ganska så mycket nej.
Hela grejen utgick ifrån Bourdieus teorier om kulturellt kapital, och så här långt är det fantastiskt bra för att vara en dröm. För det andra så ingick amerikanska presidenters förmåga att utrycka sig i tal och skrift. Mjo, det kan man väl på något sätt köpa. För det tredje, kombinationen av de två första bestämmer om en president blir en så kallat "historiskt" bra president, eller bara en sån där Nixon-typ. Ja, ni förstår väl hur jag menar, det är en usel idé så det förslår. Ska en presidents förmåga att uttala sig bestämma om det blir en bra eller dålig president? Jag skäms bara av att jag någon gång tänkt tanken. Det är ju nästan sämre än de där fylleidéerna man får när man kommer hem från krogen eller whatever, öronen ringer och man vet inte riktigt vad man ska göra, och man får en idé omm en film som skulle vara hur bra som helst. Man skriver ner sin idé och när man läser den på morgonen, i bakfyllans outhärdliga närvaro, vet man inte om man ska skratta eller kräkas.
Kommer nog inte att skriva om amerikanska presidenter i min uppsats, det får jag lämna till någon annan. Fast det där med gemeinschaft/gessellschaft, och ökande självmordförsök bland yngre människor kan man ju skriva om. Det är ju åtminstone ett viktigt ämne. Sen så har man ju både Tönnies och Durkheim, så man lär ju verkligen gå hem hos Gudmund/Eduardo. Det är bara att bita ihop och söka efter något vettigt, för det lär ju inte bara trilla ner i hjärnan som en blixt från klar himmel, eller från någon dröm för den delen.
Kommentarer
Trackback
