standardiserad

Så har man varit på bio igen. Gick tillsammans med Josefine som råkade vara i stan igen. Mycket trevligt att det blev av att vi gick för att se en film, det blev ju inte av senast hon var här. Sen så blev det lite fika efteråt, så lite tid för att umgås blev det allt.

Den film som vi såg vad "Män som hatar kvinnor", baserad på bok med samma titel, som jag dessutom lyssnat färdigt på nyligen. Var mycket nöjd med filmen, mest tack vare att den var riktigt bra. Har inte så stora förväntningar på svenska filmer generellt, så det hjälpte nog till en del dessutom. Visst, man hade ändrat en del på storyn, men det är oundvikligt. Ibland måste man se filmen och boken som separata verk i sig, som för sig har ett eget värde. Jag vet inte om det är nån som förstår, men att jämföra rakt av är kanske inte helt rätt. Nu gjorde jag visserligen det när jag skrev om Harry Potter, och det var ganska så oundvikligt när jag snackade med Josefine om filmen. Berättade vad som var annorlunda i filmen jämfört med boken, och sen kunde man gå vidare och spekulera i om det var bättre eller sämre osv.

Det blev lite fika, på stället som ligger precis vid biografen. Det var stängt överallt annars, så något val hade man inte precis. Det var Bagel house, eller vad fan det nu heter, men där var det fullt med folk. Nåja, kaffet och mandeltårtan slank ner, så man ska väl inte klaga. Helt klart en lyckad stund, synd bara att man inte kan göra sånt lite oftare tillsammans. Nåväl, man får väl nöja sig med det.

Så, nu har jag sett Harry Potter and the Goblet of Fire, och har en liten rättelse från mitt förra inlägg. I filmen är balen inte årligt återkommande på Hogwarts utan medföljer trekampsturneringen. Trodde att jag hade bättre koll på filmen, men tydligen var det en del som jag glömt bort. För det första var den bättre än vad jag kom ihåg. Storyn är ganska så klar, tydlig så att säga, trots att man tagit bort en del saker. Det finns dock alltid detaljer som man skulle vilja ha som i boken, eftersom de är bättre där. Jag tänker framförallt på en scen i slutet av filmen som är lagom förvirrande, som är hur tydlig som helst i boken. Det är så att man frångår storyn i början, vilket gör att den inte riktigt passar ihop i slutet. En annan scen är i början, som är spännande i boken men som i filmen bara blir konstig.

Tråkigt är att Winky och Dobby helt saknas i boken, samt Hagrids Skrewts, och att Rons bröder Percy och Bill inte är med alls. Det faktum att man nästan helt plockat bort Rita Skeeter ur filmen är också tråkigt. Nä, filmen är en blek kopia, det går inte att komma ifrån, men det är heller inte direkt dålig. Nåväl, man får väl vara ganska så nöjd med den här. Det går inte filma en så tjock bok utan att den skulle bli alldeles för lång. Nej, det är en del saker som offrats, och många saker är med ganska så översiktligt. Hade man kunnat göra det bättre? Ja, det tror jag.

Nästa bok är Harry Potter and the Order of the Phoenix. Den filmen har jag också sett någon gång, och jag minns knappt vad den handlade om. I sommar kommer sedan filmatiseringen av den näst-sista boken, Harry Potter and the Half-Blood Prince. Siktar på att läsa båda böckerna innan jag ser den filmen. Det är några månader kvar så det lär jag hinna.

Har precis sett Wanted på DVD. Vad ska man säga? Det var en pretentiös rulle med en massa coola specialeffekter men ingen känsla alls. Datoranimationer som förde tankarna till den första Matrix-filmen var nog det mest bestående minnet. Dessvärre blir det inte mer än biljakter, pistoler, kulor och blod. Ytterligare en gång har Morgan Freeman tagit en roll för pengarnas skull, vilket är synd eftersom han är en riktigt bra skådis. Ett tips till honom är att välja roller med större omsorg, för inte kan han väl ha dåligt med pengar? Angelina Jolie verkar vara ganska så trött genom hela filmen, ingen glöd alls. Den där glimten som funnits tidigare är som bortblåst, även hon kan bättre än så här. Däremot var det kul att se Thomas Kretschmann och Terence Stamp i mindre roller, mindre än vad man hade kunnat önska. Nej, det här var en kavalkad av action och inte mycket mer än så.

Loser jobbandes i ett tråkigt kontorslandskap med övernaturliga krafter som ska slåss mot ondskan, det bästa med den här filmen är sakerna som påminner om Matrix, och det är inte ett bra betyg.

Såg en riktigt läskig skräckfilm igår, [Rec], och det var ju passande som tusan. Den utspelar sig till stor del i ett gammalt trapphus, ungefär i den stilen som flera trapphus på min söndagsrunda har. Det var lite läskigt faktiskt. I vilket fall som helst så är [Rec] en riktigt tät och spännande film. Det var ett tag sedan jag blev så svettig av att se en film.

Den börjar med att ett kamerateam ska följa nattskiftet på en brandstation i Barcelona. Teamet som består av en kameraman och reportern Ángela Vidal verkar uttråkade av detta uppdrag, när det kommer ett larm. Allt man får reda på är att en kvinna sitter sitter fast i sin lägenhet. När brandmännen och kamerateamet väl är på plats upptäcker man att allt inte är riktigt som det ska. Snart så upptäcker man att byggnaden blivit avspärrad, och en kamp för överlevnad, och för att förstå vad som händer, börjar.

Som sagt, en av de bästa skräckfilmer jag sett på ett tag. Tycker att många, framförallt amerikanska filmer gärna visar så mycket som man bara kan av diverse effekter och smink. Det är inte rätt väg att gå. I [Rec] ligger fokus på det som man skymtar, det som man inte riktigt kan se. När det väl drar igång ges inget utrymme till att hämta sig, inga pauser i dramatiken. Spänningen eskalerar genom filmen, och avslutas riktigt bra.

Det blev inget jobb i morse, och det var jag faktiskt lite glad över. Anledningen till det var snön som började falla under gårdagen. Det blev förvisso inte särskilt mycket, men det är ju ändå ett hinder. JAg trivdes ganska så bra med att sitta hemma och spela wow och titta på TV istället, i värmen.

Bestämde mig igår för att gå med i filmklubben till våren. Var med där två terminer i Simrishamn precis innan jag flyttade därifrån, och tyckte om det trots den sviktande (usla) kvalitén på biografen. Man kan se hela sex filmer för 200 kronor, eller 180 om man väljer den sena föreställningen. Man ska vara glad om man kan se två i vanliga fall för det priset. Nu kan man visserligen inte välja vilka filmer man ska se, och det kan ju vara så att man redan sett någon. Å andra sidan kan man resonera som så att man slipper välja, och ändå kommer att få se kvalitetsfilm. Lite tråkigt att man får gå dit själv kanske, men det fixar sig nog.

Sa förresten till AJ i lördags att jag tyckte det var skumt att man inte sänkte räntan. Nu sänkte de räntan. Det var väl verkligen på tiden?

Gjorde en undersökning på nätet via min internetleverantör. I ersättning skulle man få två stycken gratis "hyrfilmer". Det tog ett tag, men till slut kom det där värdebeviset hem till mig,och nu är det bara till att välja två filmer att se. Jag har testat att se på trailers på den hemsidan, film2home.se, men jag har ännu inte sett någon av filmerna. Har lite svårt för att bestämma mig för en särskild, som vanligt. Det finns ett flertal som man skulle vilja se liksom. Är det någon som har ett tips om en bra film (kan meddela att jag ogillar dramakomedier, men älskar sci-fi)?

Känns som de senaste inläggen här på bloggen har präglats av mitt pluggande, kanske inte så konstigt när det är det mesta av vad jag tänker på nu. Ikväll har jag tagit en liten paus ifrån det där och tittat på en film, Diary of the Dead, den senaste av George A. Romeros filmer om zombier. Den här var lite annorlunda eftersom den i samma stil som Cloverfield var filmad mer som en dokumentär snarare än som en klassisk spelfilm. Till skillnad från Cloverfield så tyckte jag att den här var bättre, även om den långt ifrån var riktigt bra. Bland det som är bra är att det förklaras bra varför det används en kamera av hög kvalité. Det är alltså såna saker som är bättre, samt att karaktärerna var bättre. Ganska så underhållande film, inget speciellt alls egentligen, men helt klar värd att se om man gillar zombiefilmer. En av de bästa sakerna med filmen är de små dokumentära reflektionerna som dyker upp här och där, samt att man tagit i beaktande dagens mediabaserade värld. YouTube och internetbaserade bloggar, vloggar etc. dyker upp och gör att filmen mer vardagsnära. Återigen om man jämför med Cloverfield är det en bra grej, vardagsnära saker som media nämns knappt. Om man ska göra en sån här film och komma undan med det, måste man tala samma språk som människor verkligen gör, och Diary of the Dead gör det i stor utsträckning.

Såg igår på science-fiction/rysaren Cloverfield, som jag faktiskt sett fram emot lite sedan jag hörde talas om den första gången. Elementen i filmen kanske inte är så innovativa. Man har ju sett katastroffilmer i New York-miljö tidigare, senast i I Am Legend men också i The Day After Tomorrow och Godzilla. Handhållen kamera har också använts tidigare (även om jag starkt misstänker att det inte var vad man använde för inspelningen) i filmer, mest känd är kanske The Blair Witch Project. Jag skulle kunna nämna några saker till, men det skulle förmodligen avslöja för mycket av storyn. Idén till filmen tycker jag fortfarande är helfestlig, men det är utförandet som gör mig besviken.

 Karaktärerna i den här filmen är horribla. Jag tror det hade varit svårt att hitta mindre sympatiska människor än så här. Genom att man inte bryr sig om vare sig de klarar sig eller inte blir filmen mycket mindre spännande. Bortskämda överklassungdomar var det helt enkelt. Att de sedan betedde sig som idioter genom hela filmen, och att den innehåll alltför många orealistiska detaljer drog också ner på spänningen enormt.

Specialeffekterna funkade bra i vissa sekvenser, men i andra såg det alltför tillgjort ut. Idag så har potentialen för verklighetstrogna effekter kommit så långt att man förväntar sig så mycket mer. Tidslinjen var däremot bra ihopklippt, och det var väl egentligen det enda som man inte kan klaga på riktigt. Om man skulle kunna klaga på något så är det den tekniska biten av storyn, att all tid som "filmades" förmodligen inte hade fått plats på en handhållen kamera samt att ett mobiltelefonbatteri som tagits direkt ur förpackningen är laddat.

Jag blev på det hela taget mycket besviken på den här filmen. Genom att vara till synes vara filmad med en vanlig hemvideokamera krävdes det, enligt mig, en högre grad av sannolikhet, vilket den inte hade. Att skådespelarna var dåliga samt att karaktärerna oerhört osympatiska hjälpte inte alls. Nej, den här filmen kan var inte rekommendera till någon alls, tyvärr.

Såg precis om filmen Kung Pow: Enter the Fist. Det är en riktigt rolig parodi som jag och Anders O såg tillsammans för ett tag sedan. Följer en klassisk Kung Fu-storyline, som handlar om att Den Utvalde ska hitta och döda den som mördade hans föräldrar, nämligen Mr. Pain. Det som är riktigt kul med filmen är att de bland annat använt sig av filmklipp från en riktig Kung Fu-rulle och redigerat in huvudkaraktären i de scenerna. Att de lagt på löjliga röster och gjort karaktärerna hur löjliga som helst gör filmen extra rolig. Det bästa är när den kvinnliga huvudkaraktären säger weoweoweo överdrivet mycket, samt morrar lite... eller när skurken i filmen skrattar, det är också kul! Så om du är sugen på en riktigt töntrolig film så kan jag varmt rekommendera den här, hihi.

Såg The Mist igår, och jag måste erkänna att jag hade reserverade förväntningar på den filmen. Storyn är författad av Stephen King, som säkert många känner till, och de som är intresserade av att se hans filmer vet en sak, de blir inte alltid så bra. De senaste jag sett är 1408, Desperation, Riding the Bullet & Dreamcatcher. Javisst, 1408 var en bra film, mycket tack vare John Cusack som gjorde sin "grej" som han brukar göra, fråga mig inte vad. Desperation började lovande, men blev så genomusel efter kanske två minuter att jag tvekade om jag skulle se hela filmen. Riding the Bullet, satt jag och väntade på att den skulle komma igång, men det hände en massa konstiga grejor bara. Sist men inte minst Dreamcatcher minns jag inte så mycket av, och det säger nog en del. Därför hade jag inga större förväntningar på The Mist.

Filmen börjar också ungefär som såna här skräckfilmer brukar göra, smått idylliskt. En fin liten familj som bor vid en vacker liten sjö har varit med om en storm som gör att mannen i familjen måste åka in till samhället för att handla förnödenheter. Samtidigt så drar en mystisk dimma in från bergen över sjön, och när mannen, sonen och grannen väl kommit fram till butiken dröjer det inte länge innan dimman även kommit dit. En man kommer rusande in i butiken med blödande näsa och skriker att det finns något i dimman. Det är här filmen tar fart och verkligen sätter igång.

Det som jag hade förväntat mig var den vanliga kampen mellan man och monster, och det kan man väl säga att det var också. Frågan är bara var det största monstret var någonstans, i dimman utanför, eller inuti butiken. Kamp mellan olika viljor inträffar, och det är flera dialoger som har en äkta energi som jag inte alls väntat mig. Det var något annorlunda, något nytt. Fokus låg inte främst på monstren utanför, utan snarare på människan inuti. Vad skulle en vanlig tänkande rationell människa göra ifall något sådant verkligen inträffade? Värre är kanske vad en irrationell människa skulle göra? Jag rekommenderar den här filmen till alla som gillar en bra rysare då och då, men som börjat tröttna efter all skit eller meningslösa "kopior" som slängs ut på marknaden. Det är något man känner igen, men med en ny krydda som gör hela upplevelsen så mycket bättre.

Såg på In the mood for love igår. Har sett ungefär halva filmen innan, när den gick på TV, och blev väldigt fascinerad av den. Egentligen är det inte alls "min genre", om man kan säga så. Romantiska filmer har inte riktigt gått hem hos mig om man säger så, men det är nog lite fel egentligen. Amerikanska romantiska filmer har inte gillats av mig. Wong Kar-Wais film däremot fångar mig tack vare att kärlek porträtteras så annorlunda än vad det görs i väst. Inte som något storslaget och bombastiskt, utan mer som något mystiskt och diskret. Att kärlekshistorien ligger i det fördolda och inte öppet gör att spänningen mellan huvudkaraktärerna blir så mycket mer intressant.

Huvudstoryn är att två unga par samtidigt flyttar in som inneboende hos två olika familjer i samma hus. De hittar varandra och snart så utvecklas snart någon slags romans. Deras respektive är båda borta mycket på affärsresor, vilket skulle kunna ses som anledningen till att de dras till varandra för sällskapets skull. Stannar här för att inte avslöja för mycket, men storyn känns samtidigt inte så viktig i sammanhanget.

Det som gör den här filmen så speciell är snarare hur Wong Kar -Wai arbetar med olika slags fokus. Genom att inte visa huvudkaraktärernas respektives ansikte gör att historien nästan helt och hållet fokuseras bort ifrån deras existens. Arbetet med förgrund/bakgrund gör att man vet precis var man ska titta någonstans i bilden för att se det intressanta. Även mörka scener gör att man fokuserar på det som är viktigt. Samma sak gäller scener där karaktärerna rör sig men kameran står helt stilla, man tittar på det som gör sig, medan kameran följer karaktärerna i andra scener. Det som är viktigt hamnar alltid i centrum, vilket gör den här filmen enastående. Allting är genomtänkt, men samtidigt så fritt flytande. Att musiken kommer och går gör inte så mycket, den är där när den behövs och skänker en krydda som verkligen sätter in en i filmens känsla.

Kan nog säga att den här är en av mina aboluta favoritfilmer, och är säkert en film som man kan se flera gånger till just med tanke på det subtila kameraarbetet. Gillar verkligen de små konstiga vinklarna som dyker upp då och då, samt när kameran stannar kvar där en person gått förbi och för en kort stund lämnar en känsla av tomhet, som snart fylls igen. Musiken passar underbart bra ihop med bilderna, och hoppandet mellan film till musikvideo gör det hela mycket mer intressant.

Har nästan nyligen tittat på The Invasion, den fjärde versionen av Invasion ot the Bodysnatchers. Den första kom redan 1956, så man kan säga att storyn har några år på nacken. Den här gången är det Nicole Kidman som spelar huvudrollen som personen som ska rädda världen ifrån känslolösa kopior av riktiga människor. Nej, riktigt så är det inte, för i den här versionen så handlar det om någon slags infektion, i stil med 28 dagar senare, med den skillnaden att istället för att bli väldigt arga, så blir de smittade väldigt lugna. Historien för också tankarna till Stephen King och hans bok "Tommyknockers" (som jag kan rekommendera till alla som gillar temat med utomjordisk invasion). Modersinstinkten får en central plats i Oliver Hirschbiegels version, då Kidman istället för att enbart fokusera på sin egen överlevnad, mest av allt strävar efter att rädda sin lille son. Visst, det kan verka aningen stereotypt, men det funkar ändå ganska så bra. Kidmans karaktärs fanatism får dock inte helt och hållet fritt spelrum förrän det verkligen börjar gå åt skogen, utan omgivningen accepterar ganska så fort hennes vilja att rädda barnet. Daniel Craig spelar pojkvännen som fullständigt altruistiskt ställer upp på att ge sig iväg ut i osäkerheten för att hjälpa Kidmans karaktär. Detta är inte bara väldigt osannolikt, det är också väldigt romantiskt!

Jag tror att det är på sin plats att ifrågasätta huruvida det var nödvändigt att spela in ytterligare en version av den här filmen, just genom att det gjorts tre stycken tidigare. Men det är kanske så att man ibland måste uppdatera för att komma ifatt publiken. I det här fallet så finns det redan som exempel Stephen Spielbergs version av Världarnas krig som kom för tre år sedan. Utomjordisk invasion kan också ses i filmer som Slither (med en komisk twist), så det känns aningen överdrivet att slösa bort Oliver Hischbiegles talang på en remake. Den här filmen var dock inte dålig, utan den hade helt klart sina poäng, men världen hade nog klarat sig utan den. Bra skådespelarinsatser och bra regi räddar dock min dag. Det som drar ner på känslan är "barnvänligheten", för om man ska se en thriller eller en rysare, då ska man dras med mer i filmens intrig och känna spänningen på riktigt. Att hotet inte ses som så farligt av mig, och att det saknas en del våld bidrar till denna känsla. Jag antar att man måste söka upp lite tyngre skräckfilmer för att få den känslan. Som helhet är filmen dock sevärd.

Så trevligt att få kommentarer, tack båda! Fick några rekommendationer om filmer. Lite spoilervarning!

• Final Destination (2000) Den har jag sett, men den är trevlig tycker jag. Vissa av dödsfallen är lite väl långsökte kan man tycka. En får halsen uppskuren, en massa knivar i sig, och exploderar till exempel. Underhållande, och idén till filmen är väldigt intressant.
• Saw-filmerna (2004-2007) Har sett de två första, och var väl inte helt och hållet imponerad. Antar att jag påverkats av haussen och väntade mig något i stil med Se7en, vilket jag tycker är en långt mycket bättre film. Jag tror det faller mycket på dåliga skådespelarinsatser och alltför otrolig story, som när Jigsaw ligger på golvet helt orörlig genom hela filmen, dödssjuk. Jag tror inte på det direkt.
• The Hills Have Eyes (1977, 2006) Såg orginalet för en herrans massa år sedan. Skulle tydligen ha varit ganska så stötande när den kom på på sjuttiotalet, men jag tyckte den var ganska så lagom. Den nya har jag inte sett ännu, så den kan man kanske tebba! Unrated ska man såklart skaffa sig i så fall, vad det nu än betydde!

Har naturligtvis inte legat helt och hållet på latsidan när det gäller att hitta filmer på egen hand. Frágiles (2005), Bug (2006), Severance (2006), May (2002) och The Mist (2007) är såna filmer som jag tänker kolla lite närmare på. Nu är det alltså tre filmer som man känn lägga till den där listan.

Efterlyste tips på rysarfilmer i tisdags, men fick tyvärr inga svar. Jag kan väl inte säga att jag är besviken direkt, skräck är ju kanske inte direkt den mest populära av filmgenrer nuförtiden. Komedi, action och drama ligger nog långt före där. dessutom brukar många skräckfilmer nuförtiden ha mycket actioninslag, och det är inte den typen av film som jag direkt ville ha tips om. Som exempel kan man ta Aliens, som visserligen var en skräckfilm, men som hade en hel del action i sig. Nej, den typen av filmer som jag vill se är de som har en mer eller mindre lång uppbyggnad framemot någon slags topp. Det ligger där och smyger i skuggorna och man känner på sig att det ska komma fram, och det syns lite i ögonvrån, men det väntar tills rätta läget och sen hoppar fram. Helst ska det vara något med sience fiction-inslag, då är jag såld, men det kan även vara övernaturliga saker eller helt enkelt ren ondska.

Men som sagt, jag skulle mycket gärna vilja se en riktigt bra rysare. Den ska helst inte vara för gammal, för jag har sett de flesta av klassikerna. Något som är relativt nytt alltså. Tipsa på bara, jag skulle uppskattade väldigt mycket.

TCM ska tydligen visa Jumanji ikväll, en film från 1995! Jag har tidigare tyckt att man varit ute på hal is när de visar filmer från i mitten av 80-talet och tyckt att det varit lite för nytt, men det här tar ju priset. Classic Movies ska ju ändå vara klassiska filmer, eller hur? Jag tänker naturligtvis inte se filmen, men det beror kanske delvis på att jag redan sett den ett par gånger och ahr väl tyckt att den varit skapligt underhållande. För den som gillade den finns ju alltid Zathura, som tydligen ska vara någon slags uppföljare. Har själv inte sett den, så jag vet inte.

Sitter här och småtittar på Australian Open. Kvällspasset har precis börjat och här är morgonen inte ens slut. Det är lite häftigt, att det är sommarkväll på ett ställe och vintermorgon på ett annat. Fast jag hade nog hellre upplevt en australiensisk vinter än en skånsk. Jag menar såhär, om man kan ha sommar-OS mitt i vintern, då kan det inte vara mycket till vinter.

Hur går det förresten med uppsatsen? Jo, det går bra, håller på att skriva inledningen! Hahaha :D