standardiserad

Igår var det konsert igen. Den här gången var det Melissa Horn som sågs nere på Yllan. Medföljande var Anders O, Thomas och hans kompis Annika. 400 personer var det och såg konserten, vilket betydde utsålt. Några minuter efter åtta kom huvudpersonen för kvällens konsert, Melissa själv, upp på scenen. Man slogs av hur liten hon var, inte bara kort utan även smal. Väl på scenen framförde hon några av sina låtar ackompanjerad av akustisk gitarr. Väldigt fint var det när hon framförde sina sina ganska så avskalade och lågmälda låtar. En liten bit in i konserten kom bandet in, vilka bestod av ytterligare en gitarrist (Jens Fritiof), en trummis (som hette Tapper i efternamn) och en keybordist (hennes storebror Nathaniel(?) Horn). Några låtar framfördes i den sättningen. Därefter varierade antalet musiker på scenen lite, ibland var det ytterligare en, eller två eller så var alla fyra på scenen.

Mellan vissa låtar pratade Melissa lite om hur nästkommande låt kom till, och lite vad den handlade om, vilket gjorde att låten kändes mer personlig. Att man redan tidigare hade fått känslan av att hon skriver rakt från hjärtat gjorde detta att spelningen blev ännu mer intim. Låtarna verkar spegla hennes personlighet väldigt mycket. Ganska så lågmälda och lite sorgsna på något vis, utan att vara deprimerande. Man får en bild av en ung kvinna som spenderar många timmar åt att fundera mycket, på sig själv och sina känslor. Om man ska sätta betyg utifrån hur mycket en konsert kan spegla en persons känsloliv får den här högsta betyg.

En annan sak som man la märke till var hur mycket framförandet av låtarna lät väldigt mycket som på skivan. Som relativt ny artist så finns det sannolikt en viss trygghet i att inte ändra alltför mycket mellan skiva och spelning, något som undertecknad annars kan uppskatta väldigt mycket. Om man skulle gradera konserten efter hur väl live-versionen av hennes musik stämmer överens med det inspelade blir det också högsta betyg.

Om man ska anmärka på någonting så är det nog bristen på variation. Visst var det många fina låtar som framfördes, men man hade gärna haft lite mer tempo emmelanåt. Nu avslutades dock konserten med en ganska så glad och temporik låt, men annars var det inte mycket glädje. Nu får man visserligen acceptera en artist utifrån vad den producerat, så det drar inte ner alltför mycket på helhetsintrycket. Väldigt bra och trevlig konsert och säkert en artist som man säkert kommer att de och höra av mer i framtiden.

Så har man varit på U2, och det var ju minst sagt spektakulärt. Jag och Anders O hade snackat om att inte gå in för tidigt, för att slippa den där dötiden som det är fram till bandet börjar spela. Lagom till förbandet hade jag i åtanke, men så blev det såklart inte. När vi käkat och tagit oss upp till Ullevi så var det inte mycket mer att göra än att knata in på arenan, med en och en halv timme till förbandet. Men men, det blev lite popcorn och läsk för min del, Anders tog en öl. Jag ville helst undvika toaletten, det var nog huvudanledningen till det. Den andra anledningen var nog att jag inte var särskilt sugen på det just då.

Förbandet, Snow Patrol, var väl rätt så bra. Bättre än förband brukar vara. Tyckte att de fick igång publiken lite grann, vilket gjorde det lite synd att det var så långt mellan att de slutade och att U2 började. De är ju dessutom irländare precis som U2, så lite humor hade de. Kul när de tillägnade låtar till någon slumpvis utvald snubbe (eller snubba) i publiken. De körde såklart sin hit, Chasing Cars.

Sen så var det som sagt en stund till U2 kom in, och när entrélåten spelades så fick jag lite gåshud, något som tyvärr inte höll i sig särskilt länge. De började med Breathe, Magnificent och Get on your Boots. Alla låtar som jag tycker är rätt så bra. Den sista där tycker jag själv är helt orättfärdigt sågad av pressen. No line on the Horizon kom med där med förresten. Fast det var inte riktigt fart på inledningen, precis som tidningarna skrivit om den föregående konserten. Jag kände mig inte helt med på noterna, och hade förväntat mig att känna mer liksom. Det var mer som att, "jaha, där är U2, så skoj" istället för "WOW, det är ju U2 på scenen, det är helt jävla underbart".

Sen så drog de igång med Beautiful Day. Då vaknade publiken till liv, och det gjorde jag nog också tack vare det. Personligen så tycker jag att det är en bra låt, men inte direkt en av deras bästa. Fast det behövdes något som kunde starta konserten på riktigt. Därefter kom en av mina favoriter, New Year's Day, och den var precis så bra som den alltid varit. Helt underbar version och nu pumpade blodet på allvar. Hade lite koll på vilka låtar som skulle komma, men var den här verkligten med bland de? Jag var i vilket fall som helst väldigt nöjd.

Sen kom Still Haven't Found What I'm Looking For, som de gjorde riktigt bra, men jag kände återigen att jag inte var helt på hugget. Detsamma gäller Stay (Faraway, So Close). Däremot kom jag igång lite igen när de spelade en av mina favoriter från den senaste skivan, nämligen Unknown Caller, som de gjorde i karaoke-version. Nåja, delar av den i alla fall. Stora delar av publiken verkade dock inte ha lyssnat på den senaste skivan, så det var inte särskilt stor uppslutning i sången.

Sen så började det flippa. Under Electrical Storm, förresten skitbra, så fälldes skärmen ner och blev utdragen från klons tak nästan hela vägen ner till golvet. Scenen exploderade i färger. Svenen var helt utfälld under City of Blinding Lights, och på slutet av Vertigo var den hela vägen ner. Riktigt häftigt! Därefter I'll Go Crazy... remix. Jag gillar!  Den följdes av en underbar version av Sunday Bloody Sunday. Fick lite tårar i ögonen där faktiskt, så bra tyckte jag att det var. Scenen helt täck i grönt ljus för att hylla de som protesterade mot resultatet presidentvalet i Iran för en tid sedan.

Pride (In the Name of Love) var också en sån där låt som jag hade stora förväntningar på, liksom One, men som inte helt gjorde att jag fick några överväldigande känslor. Däremellan Walk On för Aung San Suu Kyi, då en massa människor kom upp på scenen med masker föreställande den burmesiska frihetskämpen framför ansiktet. Politik var det va? Jajamen!

I slutet var det några låtar som imponerade massor på mig. Självklart slutar konserten på topp. Ultra Violet (Light My Way), With of Without You och Moment of Surrender ytterligare en skitbra låt från senaste skivan. Jag är väldigt nyfiken på hur Bonos jacka egentligen fungerade... det såg ut som om det var små lasrar som var insydda i ärmarna... imponerande! Kul när han hängde och slängde i mikrofonen som var nedsänkt från taket, hehe.

Bono skämtade lite också... bad om ursäkt för att han lånat pengar och för att han lovat att folk skulle få bo hos honom i Dublin. Han menade dock allt det han lovat, kl 4 på natten, hehe.

Det var en enorm tillställning. Synd bara att jag inte var mer på hugget själv, jag tror jag hade uppskattat det så mycket mer då. En liten minnesanteckning till nästa gång är att vara ordentligt utvilad när man ska gå på konsert, och att det förmodligen inte skadar med en öl eller två som stämningshöjare. Siktar på att kunna texterna lite bättre också så att man kan hänga med i låtarna som inte har karaokeinslag! Helt klart toppbetyg till U2, fantastiskt band som så ofta levererar världsklass!

Satt halva veckan och tänkte att jag inte skulle se Eurovision Song Contest. Sen såg jag ett långt reportage (dokumentär?) om Malena Ernman och hennes liv, och så ville jag se hur det skulle gå för henne i finalen. Hon är ju trots sina framgångar en mycket sympatisk person, professionell och oerhört bra på det som hon gör. Så jag började titta lite smått. Såg den oerhört stora scenen, lyssnade på de oerhört dåliga svenska kommentatorerna. Sen börjar spektaklet. Nån ryss flyger omkring, det är lite akrobatik, sen går han på nåt rullband och sjunger. Allt väldigt påkostat men ändå så tomt och innehållslöst. Sen börjar bidragen framföras, och jag vet inte om det var fel på deras sändning eller om högtalarna på min TV är oerhört otillräckliga, men det hördes inte bra. Nästan bara sången gick igenom, musiken låg i bakgrunden, flämtande efter andan.

Sen så gör Malena entré. Hörde en intervju senare där hon sa att hon var något övertänd, och det kan nog förklara det ganska så mediokra framträdandet. Hon sjöng helt enkelt inte särskilt bra, och det gällde främst "popsången" i början. Tänkte direkt, "det här kommer inte att gå bra", och det gjorde det heller inte. Men att hamna tre platser från slutet är riktigt uselt. I vilket fall som helst så såg jag låten efter Malenas, sen så tröttnade jag totalt och såg en film istället. Nej, ESC är något man ska se i sällskap, det funkar liksom inte att sitta och se det själv, man har ingen att gnälla tillsammans med. Förhoppningsvis är jag ledig i samband med nästa version av tävlingen, och med tanke på Sveriges resultat de senaste åren är vi kanske inte ens med i finalen...

Tänker inte babbla på mer om melodifestivalen än vad andra gjort, kan tänka mig att det blir lite smått inflation på det annars. Det som jag däremot måste få ut mig är röstningen, som till stora delar var det mest bisarra som jag någonsin sett i melodifestivalsammanhang. Det var när folkets röster skulle delas ut, och de översta efter juryns poäng fick de första rösterna. Petra Mede stod och såg väldigt förvånad ut, "är det nåt som är fel?" tyckte jag att hennes min sa. Publiken mumlade överraskat och kanske inte helt gillande heller. Jag tror att det aldrig förr har varit så stor skillnad mellan juryn och folket. Tyvärr tog spänningen slut ganska så fort, då det snart blev klart att den som skulle få flest poäng från folket också skulle vinna hela grejen. Det var den slutsatsen jag drog, och rätt hade jag.

Idag var jag uppe tidigt, typ! Vaknade mitt i natten och delade ut tidningar som vanligt, inget udda med det. Gick och la mig som vanligt, läste en stund innan jag somnade, fortfarande inget udda. Det som var udda jämfört med andra dagar var att jag ställde väckarklockan på tio i nio. Det var nämligen så att jag skulle sticka ut på nätet för att köpa biljetter till U2:360, deras nya turné som jag berättade alldeles kort om tidigare i veckan. Började logga in runt fem i nio, vilket förmodligen var ett par minuter sent, då man hade kunnat börja redan tio i. Trött som jag var la jag mig i soffan därefter och lyssnade på ljudbok, och ställde väckarklockan tjugo minuter framåt i tiden, med jämna mellanrum, så att jag inte skulle somna ifrån biljetterna. Det visade sig att det inte behövdes! Tiden gick och gick, jag började fundera på om det skulle bli någon biljett, när jag strax efter elva såg en förändring på ticnets hemsida, tydligen hade det släppts biljetter till en extrakonsert. Blev glad, och lite lättad.

Då jag skulle iväg en stund senare tog jag en dusch, och när jag ar klar och kom tillbaka hade min status i kön förändrats från "mer än 15 minuter" till "mindre än 10 minuter". Då visste jag att det skulle bli en biljett, och jag blev ännu mer lättad. När jag väl kom in i systemet kom det en härlig känsla av eufori, jag skulle alldeles strax ha biljetter till mitt favoritband, som jag inte sett spela på tolv år (eftersom jag inte fått biljett till någon av deras två senaste turnéer, vilket jag skyller helt och hållet på den svarta marknaden). Efter att ha försökt få bra platser en liten stund gav jag upp och nöjde mig med halvbra platser. Hade kunnat få bättre, men dessa var skitdyra (vilket Anders O, som också ska med inte var direkt villig att lägga på en konsert, och inte jag heller egentligen). Vi fick två biljetter i alla fall, precis vad som behövdes, och imorgon hade jag tänkt hämta ut dessa. Jag tror inte riktigt jag förstått hur glad jag egentligen borde vara, men det kommer nog :-D

Glädje bland all besvikelse; U2 kommer till Ullevi i sommar... 31 juli!

Nu har jag suttit jättelänge och rangordnat alla låtarna, som jag tycker att de borde ligga, från hela årets melodifestival! Om alla hade tävlat i en stor final hade jag tyckt att de borde ha kommit i den här ordningen. Låtar som gick till anda chansen i kursivt, direkt finaliset i fetstil, internationella juryn med understreck.

1. Cookies n beans - What if
2. Måns Zelmerlöw - Hope and glory
3. BWO - You're not alone
4. Nina Söderquist - Tick tock
5. Alcazar - Stay the night
6. Amy Diamond - It's my life
7. Anna Sahlene & Maria Haukaas Storeng - Killing me tenderly
8. Velvet - The queen
9. EMD - Baby goodbye
10. Lili & Susie - Show me heaven
11. Heat - 1000 miles
12. Emilia - You're my world
13. Jennifer Brown - Never been here before
14. Malena Ernman - La voix
15. Scotts - Jag tror på oss
16. Mikael Rickfors - Du vinner över mig
17. Agnes - Love love love
18. Star pilots - Higher
19. Maja Gullstrand - Här för mig själv
20. Molly Sandén - Så vill stjärnorna
21. Markoolio - Kärlekssång från mig
22. Sarah Dawn Finer - Moving on
23. Caroline af Ugglas - Snälla snälla
24. Marie Serneholt - Disconnect me
25. Rigo & The topaz sounf feat. Red fox - I got you
26. Susanne Alfvergren - Du är älskad där du går
27. Next 3 - Esta noche
28. Shirley Clamp - Med hjärta fyllt av ljus
29. Jonathan Fagerlund - Welcome to my life
30. Lasse Lindh och bandet - Jag ska slåss i dina kvarter
31. Sofia - Alla
32. Thorleifs - Sweet kissin' in the moonlight

Hehe, sitter och njuter något av att melodifestivalen blivit "förstörd" för så många människor. Det är så att man kommit på lite nya grejor när det gäller röstningen, och att detta tydligen upprör en hel nation. Det är åtminstone så det verkar när man läser Aftonbladet. Jag vet inte, men tycker inte andra att det är överdrivet att använda sig av ord som "röstningsfiasko"? Det känns som man på redaktionen tagit i så att huvudena nästan exploderat. "I en undersökning på aftonbladet.se ansåg sent i natt 82 procent att duellerna förstör folkfesten." Hihi, man har förstört "folkfesten". Har inte Melodifestivalen länge varit ett spektakel snarare än en folkfest? När jag tänker folkfest så är det snarare nyårsafton, midsommarafton eller någon annan slags större högtid.

Catya från Vällingby säger; "Melodifestivalen har tappat all sin glans på grund av alla deltävlingar och konstiga regler. Inte roligt att följa spektaklet längre". Men grattis då! Man har ju kört med deltävlingar och konstiga regler hur länge som helst, det är inget nytt. Märkligt att folk verkar snooza sig igenom 2000-talet, men förstår väldigt underhållande.

Jonathan Fagerlund, som tydligen deltog igår, tyckte att reglerna var virriga och sa att han inte förstod. Är det inte bra att förstå reglerna i en tävling där man deltar? Nej, det bekräftar nog snarare att popstjärnor inte behöver ha mycket mer än spån i sina huvuden för att för delta i melodifestivalen.

Vad gäller musiken var den väl knappast särskilt minnesvärd. Kanske borde man se över det istället?

Läste att Sahara Hotnights ska släppa en ny skiva. Så kul tänkte jag tills det framkom att det var en cover-skiva. Besvikelsen var stor! Jag hade helst sett en helt ny platta med helt nytt eget material. Det är inte så att jag helt är emot covers, det kan faktiskt vara kul att artister gör andras låtar i en annan tappning. Några av mina favoriter är faktiskt covers, det går inte att komma undan. Det som jag dock är missnöjd med är att man ger ut en hel skiva med covers. Vad är det för nytta med detta? En singel här och där kan man leva med, eller ett b-spår på en singel med en egen låt kanske, men en hel skiva? Till på köpet har de mage att ta ut fullpris för denna platta, och detta gäller inte bara Sahara Hotnights, det gäller även andra band som ger ut hela skivor med bara andras låtar.

I en tid när det allt mer pratas om fildelning, det vill säga spridningen av copyrightskyddat material på internet, så är det märkligt att artister ska tjäna pengar på andras låtar. Fildelare tjänar inget på att sprida någons musik, men när en artist ska göra det, då är det helt ok. Visst, kostnaderna som medföljer en inspelning måste naturligtvis täckas upp på något sätt, men 149 spänn per skiva ger vinst, som inte är berättigad enligt min åsikt. Även om jag nu råkar tycka om Sahara Hotnights som band är detta för mycket. Jag vill gärna lyssna på skivan, men att betala lika mycket pengar som för ett helt egenproducerat verk gör jag inte. Om skivan istället kostat 100 kronor hade jag nog funderat mer på saken, men inte 149, definitivt inte.

Äras den som äras bör

Härligt! Det är nu helt klart med att U2 3D ska komma till Sverige. Detta är för de som inte vet en konsertfilm från U2s senaste turne, helt i 3D. Nä, det inte inte som att vara på plats, såklart, men det är nog så nära man kan komma för tillfället. Har inte koll på biljettpriset men det spelar ingen roll för mig (om det inte är bajsmycket) för jag ska se den filmen. På onsdag ska tydligen biljetterna släppas, och filmen kan ses på biograferna; Kvartersbiografen Hornstull i Stockholm, Roy i Göteborg och Spegeln i Malmö. Jag kommer naturligtvis att åka till Malmö för att se den, allt annat vore ju ganska så korkat. Det är bara till att bestämma datum och sen bär det iväg.

p.s. Jag hittade nyheten på U2.se (den inofficiella sidan på svenska om U2)

Jag blev ordentligt glad och överraskad idag, men samtidigt så besviken. Egentligen kom besvikelsen först. Tydligen så ska Depeche Mode komma till Sverige i sommar och spela, men de har valt helt fel ställe att landa. Arvikafestivalen, i ytterkanterna av Värmland, nästan i Norge. Visst, festivalarrangörerna kan vara hur glada som helst, men Depeche-fansen kan ju inte vara det. Två slutsålda spelningar på Globen och Scandinavium, samt en hyfsat välsålt Stockholms Stadion (som det var under förra turnén) kan ju knappast mäta sig mot en festival, som har som mest tagit 18000 besökare. Alla som vill se bandet kan omöjligen göra det under de förutsättningarna. De fans som bor i Sverige får göra som jag tänker göra, söka sig utomlands för att få biljetter till en riktig spelning, för min del på Parken i Köpenhamn. Dessutom så måste man köpa en tredagarsbiljett till Arvikafestivalen för att vara säker på att få komma in där, och då är det bara ett band bokat ännu, enligt hemsidan.

Nä, det är skit, och jag hoppas att bandet lär sig sin läxa och bokar in fler spelningar under nästa vinter, som man gjorde under förra turnén. Jag tror Sverige har för många fans för att ignoreras på detta sättet. Man kan nog inte skylla på bandet, de hade ingen koll på att Arvika i princip ligger i Norge, men den som bokade turnén kan inte vara världens smartaste person. Nej, det är en besvikelse att ett så stort band spelar någonstans i ingenstans, men naturligtvis positivt att man ger sig ut på turné.

Jag ser dock fram emot skivan som kommer i april!

Har börjat lyssna på Danko Jones senaste skiva, Never to Loud, och den är faktiskt riktigt bra. Har tyvärr missat de senaste åren med bandet, och det märks att de har utvecklats en hel del. Korta låtar med högt tempo är inte det enda som gäller längre, verkar det som, även om de finns kvar. Attityden finns kvar, och kvinnor ofta finns kvar texterna, så allt är inte nytt. En låt som verkligen fastnat är Forest for the Trees, den längsta låten på skivan. Helt annorlunda jämfört med tidiga favoriter såsom Cadillac, Lover Call, Samuel Sin, Rock Shit Hot eller Forget My Name. Naturligtvis så finns det fler låtar på den nya plattan som är riktigt bra också, Code of the Road till exempel. Nåja, nu ska jag sluta spotta ur mig låttitlar, eftersom sånt är lite småtrist för såna som inte känner till bandet. Här kommer hursomhelst  låten som jag snackade om innan, Forest for the Trees.

Fyra år sedan de släppte sin senaste skiva, U2 är på väg tillbaka och ska släppa en ny, frågan är bara när. Själv har jag väntat på nyheten om datum för släppet i ungefär ett år, och förra hösten lyssnade jag extremt mycket på U2, mer än vad jag någonsin gjort skulle jag tro. När det inte kom något konkret om det nya albumet, bortsett från att det inte skulle komma, så svalnade det där lyssnandet så småningom. Nu känner jag att det drar igång igen. På jobbet hade jag MP3-spelaren med U2 laddat, och det var riktigt gött. Just nu kollar jag på ZOOTV på DVD, och det kan nästan inte bli bättre på den fronten. De senaste nyheterna (bortsett från, för mig, meningslösa rykten om låtnamn) om nytt album fick jag för några dagar sedan, och då var det februari 2009 som gällde som releasedatum. Jag får helt enkelt hållas med vad som finns idag, och se fram emot en skiva till vintern. Det som finns nu är ganska så mycket, så jag lär knappast tröttna.

Det gäller att ta sig i kragen och dra upp sig ur den neråtperiod som jag haft ett tag nu. Ett verktyg för att göra det är just U2. Det är musiken, texterna, men kanske mer än allt annat är det den positiva anda som omger bandet. Hopp, glädje och kärlek... nästan religiöst på något vis, även om det inte är det. Glömde förresten bort en viktig detalj, passion! Det är sällan man ser Bono ge hälften av det han kan, det är alltid passion, även om det kanske inte alltid lyckas. De politiska budskapen kan man bortse ifrån, om man vill (exempelvis hans USA-fjäskande).

Ska se färdigt på konserten, sen är det dags för mig att börja tänka på sömn!

Stod och stekte några pannkakor i köket, samtidigt som jag lyssnade på Iron Maiden. Saken är den att jag lyssnat ganska så mycket på Maiden de senaste dagarna, och det är kanske inte så konstigt. För precis en vecka sedan var jag på Ullevi i Göteborg och såg bandet spela, och det var en otroligt bra konsert. Nuförtiden blir man inte så överväldigad längre, men den här konserten var faktiskt det. Att stora delar av publiken också drogs med gjorde bara saken värre. Tyvärr så hade man hamnat bland ganska så tråkiga människor långt uppe på ena läktaren. Nästa gång ska jag se till att hamna någonstans närmare scenen, om det nu går. Det enda som var dåligt, med showen, var egentligen ljudet som var riktigt kasst lite då och då. Som tur var så var det inte så hela konserten.

Jo förresten, jag skrev "nästa gång" däruppe! Efter en sån här upplevelse vill man se bandet en gång till, det är bara så det är. Iron Maiden är ett band som ska ses live, inget snack om saken, och det hjälper en massa om man kan låtarna. Nu håller jag alltså på att lyssna in mig på Iron Maiden på allvar, och inte bara det begränsade antalet som de spelade på konserten. Man börjar få fler och fler favoriter, bland annat från deras första skiva, som man egentligen aldrig lyssnat igenom. Det sägs att nästa skiva ska komma nästa år, och det kanske blir en av få skivor man köper då, hehe!

Den här låten har fastnat lite just nu. Det är inte så att jag tycker illa om den, jag älskar den lite grann. Har tidigare haft andra favoriter av Bob Marley, men det är låtar som blivit uttjatade. I shot the sheriff, eller No woman no cry är exempel på såna. Nu är det alltså den här, Redemption song som är en favorit.



Gillar speciellt den här frasen i låten; Emancipate yourselves from mental slavery; None but ourselves can free our minds

Det var en ordentlig deja vu-upplevelse man fick efter schlager-EM igår. Precis som förra året så gick det dåligt för Sverige och precis som förra året var det ett "östland" som vann. Överraskande? Nej, det tror jag inte. Rättvist? Knappast, den ryska låten var ju genomusel, som de flesta andra låtarna. Ska man gnälla över det? Nä, det ska man inte. Det handlar inte om att rösta fram den bästa låten, utan det handlar om att rösta fram den artist som man gillar bäst. Självklart sympatiserar "östländer" mer med Rysslands artister än vad de gör med Sveriges. Alla kompisröstar, se bara på vem som fick Sveriges tolva, Norge! Att Sverige fick sin tolva från Malta är det enda som egentligen överraskar med finalen igår, annars gick det väl ungefär som man hade kunnat föreställa sig. Om man skulle rösta fram den bästa låten, då hade man behövt en jury istället. Det hade nog gjort så att många kompisröster försvunnit.

p.s. Sverige borde ha skickat det svenska folkets favorit, Sanna Nielsen istället. Jag håller alltså helt och hållet med Bert Karlsson i den frågan.

Igår var det alltså FourEver nere på Valvet igen. Anders J och Johan var också med, så vi satt lite hemma hos mig innan och snackade. Både Johan och Anders J drack inget, så jag tog det ganska så lugnt jag med. Det blev en ganska så trevlig kväll, var väl inte helt och hållet på topp, men det kändes bra att vara därnere igen och lyssna på bandet. Det är andra saker som man kan klaga på, som att det är ett väldigt litet ställe, och när det blir för mycket folk så springer det många fram och tillbaka framför eller bakom en. Bandet gjorde sitt, kan man väl säga. Bättre än förra gången, helt klart, fast man kände igen alla låtarna från förra spelningen. De skulle ha kunnat variera lite mer kan man tycka, med lite andra låtar. Några favoriter var med, vilket var alldeles utmärkt, och visst hade de ändrat lite på ett par av sina egna låtar. Hur som helst så var det en trevlig kväll, och jag är glad över att jag tog med mig mina öronproppar, för det behövdes verkligen.