standardiserad

Kom precis ihåg en gång när jag jobbade som värvare åt Greenpeace, och jag var så dålig i halsen att jag inte kunde prata alls. Det var riktigt läskigt faktiskt. Det var en dag när jag på eftermiddagen stod på bron vid Södra Tullgatan (ungefär där biografen Royal ligger) och jag hade tidigare under dagen känt mig rätt så ok. Fast ju längre tiden gick desto värre blev det, men jag fortsatte jobba ändå liksom. Vad skulle man annars göra? Men det blev som sagt bara värre och väre och jag började tappa vissa ljud när jag pratade, så jag var tvungen att upprepa det jag sagt. Det tog inte lång tid innan rösten var fullständigt skrovlig, och man kunde knappt höra vad jag sa, så jag tänkte att det kanske var lika bra att ta en paus. Sen när jag försökte fortsätta igen så var det inte alls bättre. Hur som helst så struntade jag i det till slut och vi gick tillbaka till Triangeln, där vi alltid samlades på förmiddagen och eftermiddagen. Väl där försökte jag prata igen, säga hejdå och sådana saker man brukar säga, men det gick inte alls, så jag var tvungen att vara tyst. Så jag satt där när de andra pratade på och bara log och vinkade på folk. Det kändes ganska så dumt faktiskt. Dagen efter var jag helt ok igen och det har faktiskt aldrig hänt sedan dess.