Kan vi lita på naturvetarna?

Läste en intressant artikel skriven av Roland Paulsen i Götebors Fria Tidning på nätet. Anledningen till att jag fick upp ögonen för den är att vi just nu håller på att läsa en metodkurs, där de två stora grejorna är kvantitativa studier eller kvalitativa studer, eller både och. Just den här artikel är förmodligen skriven av en humanist, från den hermeneutiska skolan, och angriper i första hand naturvetenskapens rättfärdigande av sig själv genom positivistiska metoder. Jag vill naturligtvis inte gå  för långt i mina tolkningar, men det finns några insterssanta punkter i artikeln.
  • "På ena sidan står de så vetenskapliga naturvetarna och talar om evidensbaserad kunskap, framtagen medelst noggrant kontrollerade experiment." Ja, det är väl precis så det är. Den positivistiska forskningen är alldeles för fokuserad på att bevisa saker och ting, genom att vara evidensbaserad. Man besvarar egentligen bara frågan hur och kan genom detta aldrig riktigt komma åt varför saker och ting är som de är.
  • Rasbiologin. Den ena var bevisad med positivistiska metoder. Kan vi verkligen lita på en vetenskap som fortfarande kan ha fel, men där resultaten räknas som sanna bara för att teorin verkar stämma överens med statistiken? Newtons lagar om gravitation är inte heller riktigt "sanna" i egentlig mening, inte efter Einstein kom upp med sina teorier. Javisst, de stämmer med hur saker och ting beter sig i verkligheten, och man kan använda de fortfarande, men de är falska.
  • Den nedmalda damp-forskningen. En av de största vetenskapliga skandalerna i vår tid. Massvis med forskning baserades på en kvantitativ studie om damp. Hela den allmänna bilden av damp som ett verkligt sann sjukdomstillstånd kan vara baserad på forskning som den här. När man skulle granska den insamlade statistiken malde man ner den, för att skydda testspersonernas integritet. Vad man samtidigt gjorde var att förstöra den enda chansen att verifiera om slutsatserna som dragits verkligen var sanna. Frågan man borde ställa sig är om man försökte skydda de som ingick i studien, eller sina egna arslen.
  • "Kunskap är proteiner i hjärnan, säger en psykiater." Nu är kunskap inte precis något som man ska uttala sig så här flagrant om. Det finns många förklaringar till vad det är för något, men den här tar verkligen priset. Under didaktik-kursen som jag gick förra hösten/vintern fick jag veta att kunskap inte alls är något som man bara kan fylla hjärnan med, det är en långt mycket mer komplicerad process än så, och att nedvärdera denna process till proteiner i hjärnan är skrattretande. Det verkar som om psykiatrin och psykologin i största allmänhet måste ta hjälp av naturvetenskapen för att rättfärdiga sig själva. Har man så lite tro på sin egen vetenskap som disciplin, då vet jag inte om man ska skratta eller gråta.
Hela artikeln hittar du här. Citaten inom citattecken och i kursiverad stil är alla hämtade därifrån.

Kommentarer
Postat av: Daniel

Ännu en kommentar =P
Kunskap är faktiskt proteiner i hjärnan. Eller i alla fall något kemiskt som flyger runt i vår skalle. Och att psykologin använder naturvetenskapliga influenser är inget annat än rätt. Läs Hansens "Från neuron till neuros" så ser du hur den kognitiva psykologin artar sig med naturvetenskapliga tankebanan. För du vet väl att det finns flera olika inriktningar i psykologin?

2007-09-23 @ 22:18:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0