standardiserad

Nu när man börjar närma sig hundra inlägg på bloggen kan man inte direkt undgå att se tillbaka på allt som hänt det senaste halvåret. Nåväl, det har inte gått ett halvår, det har faktiskt inte ens gått fem månader sedan jag började skriva blogg här, men det är ändå en ganska så lång tid. Hundra inlägg kan man också ifrågasätta lite, när ett är en bold på en knäpp katt, ett är en video från Youtube och ett är en sångtext, bara för att ta några exempel. Men den första grejen som jag publicerade (!?) här var en text om Zekes, eller kanske om cafékulturen och min relation till den.

Tog i lördags med Anders O till Zekes och visade honom stället. Det har varit en del av mitt liv det senaste halvåret (se ovan!) och det var väl bara rätt att han ska se det. Han är ju ändå min bästa vän sedan fruktansvärt många år och förmodligen den person utanför familjen som jag känt allra längst. Fick reda på att han hade en helt annan bild av vad Zekes var. Han trodde att det skulle vara akademiskt, gammalmodigt. Det säger nog mer om hans fördomar om vad studenter på högskolan är för personer än om mina beskrivningar om stället.

Hursomhelst så diskuterade vi att hösten var på väg, och att det ändå var en ganska så trevlig årstid trots allt, särskilt om vädret var som det var i lördags. Samtidigt känns det som om Zekes tid också är på väg in i någon slags höst, för mig. Det finns inget nytt att hämta där längre, bara minnen från det förflutna. Att försöka återupprepa de minnena är att ljuga för sig själv på sätt och vis. Jag tror åtminstone inte att det finns något nytt att hämta därifrån, jag har bara fått den känslan. Det är över för den här gången och nu behöver det ligga i träda, glömmas bort lite för att kanske någon gång i framtiden återupptäckas. Ni som var med den där första gången, i början på april, ni vet förmodligen vilka ni är, har jag rätt eller har jag fel?

Världen förändras hela tiden, och vi förändras också. Vi är inte samma människor som vi var då. Fem månader är kanske inte någon jättelång tid i en människas liv, men det är en tillräckligt lång tid för att vi ska kunna känna av vår egen utveckling. Vi behöver hitta nya platser där vi kan ge utvecklingen en plats att frodas på, men vi behöver också varandra för att se var vi kommer ifrån.