In the mood for love

Såg på In the mood for love igår. Har sett ungefär halva filmen innan, när den gick på TV, och blev väldigt fascinerad av den. Egentligen är det inte alls "min genre", om man kan säga så. Romantiska filmer har inte riktigt gått hem hos mig om man säger så, men det är nog lite fel egentligen. Amerikanska romantiska filmer har inte gillats av mig. Wong Kar-Wais film däremot fångar mig tack vare att kärlek porträtteras så annorlunda än vad det görs i väst. Inte som något storslaget och bombastiskt, utan mer som något mystiskt och diskret. Att kärlekshistorien ligger i det fördolda och inte öppet gör att spänningen mellan huvudkaraktärerna blir så mycket mer intressant.

Huvudstoryn är att två unga par samtidigt flyttar in som inneboende hos två olika familjer i samma hus. De hittar varandra och snart så utvecklas snart någon slags romans. Deras respektive är båda borta mycket på affärsresor, vilket skulle kunna ses som anledningen till att de dras till varandra för sällskapets skull. Stannar här för att inte avslöja för mycket, men storyn känns samtidigt inte så viktig i sammanhanget.

Det som gör den här filmen så speciell är snarare hur Wong Kar -Wai arbetar med olika slags fokus. Genom att inte visa huvudkaraktärernas respektives ansikte gör att historien nästan helt och hållet fokuseras bort ifrån deras existens. Arbetet med förgrund/bakgrund gör att man vet precis var man ska titta någonstans i bilden för att se det intressanta. Även mörka scener gör att man fokuserar på det som är viktigt. Samma sak gäller scener där karaktärerna rör sig men kameran står helt stilla, man tittar på det som gör sig, medan kameran följer karaktärerna i andra scener. Det som är viktigt hamnar alltid i centrum, vilket gör den här filmen enastående. Allting är genomtänkt, men samtidigt så fritt flytande. Att musiken kommer och går gör inte så mycket, den är där när den behövs och skänker en krydda som verkligen sätter in en i filmens känsla.

Kan nog säga att den här är en av mina aboluta favoritfilmer, och är säkert en film som man kan se flera gånger till just med tanke på det subtila kameraarbetet. Gillar verkligen de små konstiga vinklarna som dyker upp då och då, samt när kameran stannar kvar där en person gått förbi och för en kort stund lämnar en känsla av tomhet, som snart fylls igen. Musiken passar underbart bra ihop med bilderna, och hoppandet mellan film till musikvideo gör det hela mycket mer intressant.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0