Spelnostalgi

Satt idag och hade något utav en nostalgistund. Sedan tidigare har jag skaffat spel till datorn som är ganska så gamla, men som jag tyckt om då de varit underhållande. Först installerade jag Starcraft igen, ett spel som jag spelade riktigt mycket för några år sedan, 98-01 ungefär. Sen så installerade jag ett annat, mindre spel, som jag dock inte spelat särskilt mycket men som jag ändå minns med viss glädje, nämligen Marble Drop. Efter det så kom Battlefield 1942, som också spelades ordentligt mycket för några år sedan.

Häromdagen kom jag på ytterligare ett favoritspel, men kunde omöjligen minnas namnet på det. Efter att ha rannsakat mitt minne så dök det upp andra spel som jag också tyckt om mycket. Ett av de första förstapersonsskjutare (1st person shooter) som jag spelade var Duke Nukem 3D, ett spel som hade massor med humor och en hel del blod dessutom. Hade nog bara demot till det här spelet under en lång tid, men det var riktigt kul. Sen så var det Descent, ett spel där man flög omkring i en labyrintliknande värld med någon underlig svävarfarkost. Man skulle skjuta saker minns jag, och hitta rätt väg tror jag. Detta var också ganska så kul. Quake, kanske det mest kända av dessa spel spelades också en hel del, mest av farsan som var helt besatt av det ett tag. Själv spelade jag det inte enormt mycket, men lite gjorde man såklart.

Till slut så hittade jag det där spelet som jag inte mindes namnet på. Blood hette det och kom ut redan 1997, samma år som de tre jag nämnde i förra stycket (tror jag). Jag minns så tydligt referenserna till filmen The Crow, som jag tycker om mycket samt att man kunde döda zombier och galna häxdoktorer (?) på en massa olika sätt. Nu när man ser tillbaka på det så var det usel grafik, men det fanns en speciell känsla i de spelen som man inte riktigt får i nya. Jag tror att det kanske beror på hur man kände sig på den tiden, när datorspel fortfarande var ganska fåtaliga och inte lika lättillgängliga som idag. Det skulle också kunna vara ren nostalgi som får en att upphöja de spelen till en nivå som de egentligen inte förtjänar. I vilket fall som helst så har de en speciell plats i mitt spelarhjärta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0