standardiserad

Att upptäcka ett band är en sak, att förvandla det där bandet till ett föremål för viss dyrkan är en helt annan. Före 1997 hade jag aldrig haft något favoritband. Det hade varit radio för hela slanten, eller ett par absolute music-skivor, som jag visserligen gillade. Det närmaste jag hade varit favoritband var väl Pet Shop Boys och Weezer, band som jag aldrig lyssnar på nuförtiden. Anledningen till att jag överhuvudtaget kaller de favoritband var att jag gillade mer än tre av deras låtar, vilket inte är något vidare kriterium för favoritband, men åtminstone något. Så hur var det egentligen som U2 blev det där favoritbandet som slog allting annat, och som gör det fortfarande?

Det var på sommaren, jag hade som jag skrev i del 1 upptäckt bandet och lyssnat på skivan Pop en del. Farsan kommer och berättar att vi ska åka och se U2 i Göteborg. Jag vet inte ens var jag ska bli av. Va? Åka till Göteborg och...? Eh? Va? Jag blev helt paff, för det var väldigt okaraktäristiskt av min pappa att föreslå sådana saker vid tidpunkten. Jo vi skulle och åka och se U2 under deras besök med världsturnén Popmart, och jag var naturligtvis mycket lycklig över detta.

Dagen, eller några dagar efter så knallade jag ner till biblioteket i Simrishamn och hyrde inspelningen från deras förra turné på VHS. Det var ZOOTV från Sydney, och jag såg den ett antal gånger under den veckan som jag lånade den. Vet inte exakt hur många gånger, men det var minst fem-sex gånger. Jag var helt förälskad i den filmen.


Så kom dagen som vi skulle åka upp. Jag hade naturligtvis med mig min bärbara cd-spelare och Pop var färdig och beredd att spinna loss. Första gången jag åkte X2000, första gången jag var i Göteborg, första gången jag bodde på hotell och första gången jag var på en konsert där man inte kunde räkna hur många som var där. Det var en solig dag, vilket inte var särskilt underligt eftersom det hade varit fint väder hela den sommaren. Vi gick till nya Ullevi i ett behagligt tempo, i mycket god tid innan konserten. Åt en pizza på en uteservering, njöt av vädret och det kändes i magen att det var något stort på gång. Vi Kom fram till Nya Ullevi och det var stort, fantastiskt och vackert. Människor överallt. Jag fick en t-shirt av farsan.

Jag har starka funderingar på att starta en ny blogg, och den ska endast handla om U2. Vad sysslar den där killen med? Undrar kanske du, och jag är väl inte riktigt säker, men just nu är jag inne i ett stim, ett U2-stim? Hursomhelst känns det som något man kan prova på, att ha en sak som man är jätteintresserad av. Även om jag alltid tyckt om U2 mer än vad jag tyckt om andra band, så har jag alltid haft andra intressen, som idrott till exempel, eller datorspel, eller film. Nu har jag inte andra intressen som de längre, intressen som är icke-personliga i sin karaktär. Att U2 är på väg att släppa ytterligare en skiva (det är förmodligen bara månader bort, högst ett år) så känns det aktuellt också. Vad kommer efter skivsläpp? Just det, en turné, och jag siktar på att hamna på två konserter. Köpenhamn samt Göteborg/Stockholm (det senare beroende på vilken årstid de kommer hit och/eller vilket format man tänker använda sig av den här gången) är väl det som ligger närmast, Oslo har man ju inte varit i så det kanske skulle vara spännande att åka dit.

Nåja, omfattande planer redan nu och inspelningarna har bara börjat. Intresset kommer nog att falna ju längre tiden går, men det hade ändå varit kul att starta en ny blogg. Ska testa så fort jag vet vad jag ska skriva om, hehe. Vi får väl se, vet ju inte ens om det är gratis att starta en till, men det borde det vara.

En fråga som jag kan slänga ut tills vidare; Skulle du läsa en U2-blogg, om jag skrev den?

Det är i år tio år sedan jag upptäckte U2, och det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet, men det har hållit i ett tag nu. Det var faktiskt under våren 1997 som det började. Bandet hade släppt några singlar som spelades flitigt på radio, Discotheque och Staring at the Sun. Jag tyckte naturligtvis om båda låtarna, men var vid tidpunkten inte en sån som köpte skivor direkt. Radio var fortfarande kung hos mig, det var därifrån jag fick allt det jag ville ha ifrån. Dessa två singlar som släpptes, den första i februari och den andra i april ängde kvar i huvudet på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva nu, när det gått så lång tid. Jag vet bara att det måste ha varit någonting.


Min födelsedag, jag var i Kristianstad av alla ställen, hälsade på min farbror Patrik. Fick en bärbar cd-spelare som inhandlades i en elektronikbutik på östra boulevarden om jag inte minns fel. Tyckte det var helt fantastiskt naturligtvis, men jag hade inget att spela på den. Sprang iväg till Lilla Torg, Skivlagret som låg där, gick direkt fram till kassan och sa att jag ville ha *Pop* med U2. Jaha sa väl han och gav den till mig, och jag tror jag betalade. Resten av det jag minns från den dagen var att jag lyssande på den skivan, om och om och om igen. Den första riktiga skivan jag köpt, och jag älskade varenda sekund.



Det var så det gick till när jag upptäckte U2. Det Enda bandet om man nu kan säga så.

Satt och kände mig ganska så seg, eftersom jag har blivit förkyld (den är förresten på väg att gå över, ljuger jag för mig själv). Tyckte att det var dags att kolla om Clara åstadkommit något skrivande på sin blogg, och jo, javisst. Av någon anledning kollade jag in kommentarerna till det senaste inlägget, för att det var väldans vad fort hon lyckats få tre inlägg. Det var en tjej som hade skrivit en grej och tydligen ett svar på något som Clara skrivet. Nyfiken på vad det var kollade jag in hennes blogg, men något kollande av vad Clara hade skrivit blev det inte, direkt. För var det inte Bono däruppe vid bloggens rubrik, jojomen, det ser ut som Bono... hmmm, det kanske finns något inlägg om Bono och U2 också.

Klick-klick-klick och jag är framme vid en video, With or without you. Fick ett sug att sätta igång en DVD och nu är den igång. Börjar känna mig mycket bättre, börjar ladda upp för att påbörja dagen, på riktigt... Solen skiner och det är vackert väder. Snart ska jag gå ut och njuta av den. Bara några låtar till...

Var det slumpen eller var det ödet? Jag vet att det inte kan vara en slump, så då måste det vara ödet, eller?

Har ett nytt favoritband, Mustasch. De var på Tivolirock igår, och de var asgrymma live. Fan vad det var mycket Göteborg över den spelningen. Tänkte att det är många stora svenska band som kommer just därifrån. Var visserligen hur trött som helst när de spelade, hade starka funderingar på att sticka hem. Jag vet inte om jag börjar bli gammal på riktigt, eller om det kanske var de där jävla skorna som gjorde att jag hade ont i ryggen. Tröttheten kan också bero på att jag slarvat som tusan med sömnen, vilket gjorde att jag sov jättelänge idag (precis klätt på mig förresten). Stack hem när Backyard babies spelade för jag tyckte på allvar att de sög, var hemma strax efter ett och somnade strax efter det. Vaknade elva!

Fourever var grymma som vanligt. De började med samma höga kvalité som vanligt, och lyckades faktiskt höja det ytterligare ett snäpp för att slutligen avsluta med sin nya riktigt grymma "Shout, shout my name!". Har hört den en gång innan (Sweden Rock) men det är en sån låt som man känner igen, som verkligen sätter sig direkt. Det var en del ändringar på "Left Behind" också, mindre trummor och mer bas/gitarr, vilket kändes nytt och fräscht jämfört med demot. Fick en liten pratstund med Mia (sångerskan) under Sounds-spelningen och fick höra lite nytt om planerna för framtiden, lite snack om influenser och om Metallica-spelningen bland annat. Fick tips om bandet "Unfaithful" som jag lovade att jag skulle kolla in (hade snackat med Urban på stan när de spelade typ). Fourever på Valvet den tionde och elfte... ska kolla mitt schema! Äsch, måste byta om jag ska se...

Träffade Jennie och Patrik (för första gången) plus en massa av hennes polare, typ... Linda, Bettan med pojkvän... osv massa med namn jag inte kommer ihåg eller ens gjorde det då. Anders O ringde mitt i alltihopa, och påminde om sin existens. Synd att han inte var där. En massa folk som inte kom, Peter och Timmy var jag säkra på skulle komma och sova över, och kanske förfesta i min lägenhet, även om de inte skulle in på tivolirocken. Anders J kom inte heller för han skulle upp tidigt på morgonen, inte heller Johan kunde komma eftersom han inte hade råd med inträdet.

Marit Bergman var en annan höjdare. Hennes spelning var grym, och jag ångrar att jag inte lyssnat på hennes tidigare skivor (bara lyssnat på den senaste i princip). Det var fullt med folk på scenen och det blev en riktigt glad och positiv atmosfär, de hade lika roligt som publiken såg det ut som. Det var ett gäng man skulle kunna "festa" med fler gånger, för det kändes mer så än en vanlig spelning.

Kollade även in Snook en liten stund, men det är inte min grej precis. The Sounds tröttnade jag på efter några låtar, så jag gick iväg (se ovan). The Ark spelade också, och de gjorde en hyfsat bra spelning, det var visserligen då jag var trött och orkade inte stå stilla för det gjorde ont i ryggen då. Gick innan deras spelning var slut (tror jag) och letade efter folk, som jag naturligtvis inte hittade. Tänkte ringa Jennie och fråga vart de tagit vägen (hon och Bettan m pojkvän hade stuckit ut från området under Snook) men jag orkade inte, ville se Mustasch. Sugarplum Fairy fastnade jag heller inte för precis, och sen så var det något band på tredje scenen som inte tilltalade mig så mycket (lät äckligt nyamerikanskt på ett sätt som jag inte gillar).

En mycket lyckad kväll (bortsett från min sömnbrist och ont i ryggen) som väl var värt de 280 kronorna som jag betalat för inträdet. Nästa gång ska jag ta med mig öl, blev bjuden på Patriks rom & cola (av Jennie) så man blev lite rund om öronen en kort stund. Hade nog behövt alkohol som smärtstillare i slutet.

I met her in a club down in old soho
Where you drink champagne and it tastes just like Coca-cola
C-o-l-a cola
She walked up to me and she asked me to dance
I asked her her name and in a dark brown voice she said lola
L-o-l-a lola lo-lo-lo-lo lola

Well Im not the worlds most physical guy
But when she squeezed me tight she nearly broke my spine
Oh my lola lo-lo-lo-lo lola
Well Im not dumb but I cant understand
Why she walked like a woman and talked like a man
Oh my lola lo-lo-lo-lo lola lo-lo-lo-lo lola

Well we drank champagne and danced all night
Under electric candlelight
She picked me up and sat me on her knee
And said dear boy wont you come home with me
Well Im not the worlds most passionate guy
But when I looked in her eyes well I almost fell for my lola
Lo-lo-lo-lo lola lo-lo-lo-lo lola
Lola lo-lo-lo-lo lola lo-lo-lo-lo lola

I pushed her away
I walked to the door
I fell to the floor
I got down on my knees
Then I looked at her and she at me

Well thats the way that I want it to stay
And I always want it to be that way for my lola
Lo-lo-lo-lo lola
Girls will be boys and boys will be girls
Its a mixed up muddled up shook up world except for lola
Lo-lo-lo-lo lola

Well I left home just a week before
And Id never ever kissed a woman before
But lola smiled and took me by the hand
And said dear boy Im gonna make you a man

Well Im not the worlds most masculine man
But I know what I am and Im glad Im a man
And so is lola
Lo-lo-lo-lo lola lo-lo-lo-lo lola
Lola lo-lo-lo-lo lola lo-lo-lo-lo lola

Måste bara skriva en liten musikblogg! Det är så att jag har långtgående planer på att återigen köpa en skiva, på riktigt alltså. Saknar att ha ett skinande nytt fodral, som ser sådär nytt och fint ut som bara orörd plast kan se ut. Man vet att det är bara att passa på med njutningen, för snart är plasten sliten och repig. Man öppnar fodralet, det är lite trögt, det blir aldrig så trögt igen, sen så plockar man ut skivan och tittar försiktigt på den blänkande oförstörda undersidan, aaahh. Måste njuta lite till av längtan att sätta igång musiken, en sak i taget, först booklet, sen ljud.

En bra booklet innehåller mycket bilder, lite arty-arty-stuff, texterna, för att kolla upp någon del av låten där sången är lite otydlig. Det räcker för min del, men den ska vara tillräckligt tjock för att man ska kunna sitta med den några minuter och bara dra ut på tiden innan man äntligen ska sätta igång musiken, och det är där bloggen hamnat nu.

I med skivan i datorn, eller cd-spelaren, eller vadsomhelst, och PLAY. Musik strömmar ur högtalarna, låt efter låt är som ett äventyr av toner, rytm, sång och känslor som strömmar mot en i ljudets hastighet. Man känner sig glad, eller ledsen, kär och eftertänksam, lite beroende på humöret, och massor beroende på vad det är för något man spelar. Det är den känslan jag är ute efter, och det är den känslan jag planerar att få.

Om det inte finns någon annan att spendera sina pengar på får man väl spendera de på sig själv, eller hur?

Jag fick frågan igår vilken låt som är min favorit. Mitt svar var ganska tråkigt, men det var sant, jag har ingen favoritlåt. Låten med titeln "One" nämndes och visst, jag höll med om att den kulle kunna ha varit min favorit just i den sekunden. Hur skulle jag kunna välja en favoritlåt egentligen? Jag är ju en albumkille!

Det är ganska så populärt att ha med små textstycken ur låtar på messenger. Dessa små stycken är något som betyder något för den som lagt dit den. Det visar hur man tänker och känner, hur man mår, om man är uppe/nere på/av inne/ute ledsen/glad rolig/tråkig pigg/sömnig kär/inte... Ibland har det hänt att jag har lagt upp sådana små texter, eller textbitar. Mest har det varit U2, haha, för det är mitt favoritfenomen/band, men kanske mer för att Bono ofta skriver saker som betyder något, för mig. Nej, jag är inte en sån person som avgudar en artist för avgudandets skull, jag bara älskar musiken. Mycket politik och kärlek blir det i Bonos texter, för det mesta har jag skrivit politiska "slogans". Men varför det egentligen? Jag har haft svårt för att uttrycka den andra sorten.

Just nu är det "How to dismantle an atomic bomb". Det är den perioden jag är i nu!

Det är allt för den här gången.

Tänkte bara liva upp stämningen lite med en bra låt, kolla gärna in Periurbans sida på Youtube för fler låtar och vloggar.


Den här videon verkar inte funka längre, men den går fortfarande att se här!