standardiserad

Som jag tidigare skrev om Oh Lauras Release Me så kan låtar komma till av olika slag. Det mest underliga är kanske just att den beställts till en reklamfilm. Den får att tänka på en annan låt som jag också tycker väldigt mycket om, och den kommer från en science fiction-serie. Nu var den inte skriven för just serien, men den fick nog ett litet lyft när Star Trek: Enterprise gick på tv för några år sedan. Skriven av Diane Warren och framförd av Russel Watson, Faith of the Heart!

I fredags så tittade jag och Josefine på en massa humorklipp på SVT Play, från många trevliga program som de visat där genom åren. Igår så såg jag hela Så ska det låta, nästan samtidigt som de visade reprisen upptäckte jag senare, haha. Blev verkligen fängslad av Frida Öhrn, och särskilt av hennes framträdande av Release me som gjordes av hennes grupp Oh Laura förra året. Tack till Oh Laura som spelade in låten, tack till Erik Althoff som skrev den, tack till SAAB som beställde den till sin reklamfilm men framför allt tack till Frida Öhrn som framförde den så fantastiskt i TV. Måste bara bjuda på den här, trots att jag inte är så förtjust i videoklipp på bloggar!

Hörde ett avsnitt av "Hero" imorse, och kommer faktiskt ihåg hur den låter den här gången. I'm like a fly, gonna spy like an eagle... den är riktigt najs, hahaha ;-) nä, nu jävlas jag bara! Oh, out of the light, like a star, like a hero går den, kan ju naturligtvis inte ha någon grundläggande innebörd. Jag förstår alltså ingenting, och det är bra förmodar jag. Ut ur ljuset som en stjärna, som en hjälte. Hmm, jag undrar om det finns fler höjdpunkter i låten. Heaven and earth keep colliding, but we love on a world of it's own, jag säger bara wow! Himmlen och jorden kolliderar hela tiden, men det spelar typ ingen roll för det finns en helt annan värld där kärleken finns, typ. Detta är ju väldigt metafysiskt eller vad man nu ska kalla det. Jag tror nog jag ska sluta försöka förstå den här låten innan jag blir knäpp, för det finns inget att förstå eftersom den är uppbyggd av klyschor, precis som vilken bra schlagerlåt som helst.

p.s. Love will survive

Skrev i den tidigare bloggen att man skulle avskaffa juryrösterna, och tydligen skrivs det om samma sak i kvällspressen. Nu när jag tänker efter på saken, och läser Charlotte Perrellis tankar om sin låt, så borde man avskaffa mer än bara juryn. Så här sa hon;

"Jag tycker så mycket om låten. Alla journalister har ju också skrivit upp den så jag har känt mig ganska trygg med den."

Det har varit mycket prat om just Charlotte Perrellis låt inför finalen. Jag börjar misstänka att allt snack om att hon var favorit verkligen gjorde henne till favorit i slutändan. Helt enkelt en självuppfyllande profetia. Med tanke på detta så borde man kanske avskaffa det hela med deltävlingarna också, för tävlingsmomentets skull. Inte vill man väl att, i en så subjektiv yävling som detta är, få en låt att framställas som bättre än alla andra och genom det påverka utgången? Men nu är det nakturligtvis inte bara en "tävling", utan det är ju framförallt underhållning, och då kan man väl skicka iväg en mindre värdig vinnare ändå? Man får ju så mycket underhållning menar jag.

Spekulationerna i framförallt kvällspressen känns kraftigt överdrivna, och gör denna tillställning ännu mer farsartad än vad den hade varit annars. Kanske borde man avskaffa Aftonbladet och Expressen medan man ändå är igång? Eller varför inte strunta i att skicka iväg låtar till ESC? Alla de svenska låtarna håller väl ändå högre kvalité än vad de sammalagt 42 andra bidragen gör.

Att växlarna bröt samman är inte direkt en överaskning. Jag försökte ringa cirka tjugo gånger skulle jag tro, och kom bara fram en gång. Det var riktigt irriterande att se Kristian Luuk säga åt en att försöka igen när man hållit på i en kvart. En ändring i tekniken kanske är något? Gör så att man bara kan rösta en gång, då skulle fler säkert komma fram lättare

Så har det varit ytterligare en melodifestival. Vi tre som satt här var väl inte helt och hållet nöjda med vilken låt som vann, och spännande blev det egentligen aldrig. Charlottes låt är helt ok, och om jag tittar tillbaka på när jag skrev om den efter delfinalen, så tyckte jag inte den var så dålig heller.

"Charlotte Perrelli: Det här är en sån låt som kan ta hem det. Typisk schlagervinnare skulle jag nog vilja säga. Kraft och energi, en massa erfarenhet och den där klänningen gjorde att hon vann den här deltävlingen tillsammans med Linda. I vanliga fall tycker jag inte om sån här musik, och jag kommer förmodligen inte att lyssna på den här heller i andra sammanhang, men den var bra. Skulle vara kul att se rullbandet faktiskt, men det kanske kommer till finalen."

Jag är inte direkt överraskad över att hon vann, men då Christer Sjögren i praktiken blev utslagen efter juryrösterna, så försökte jag nå fram och ringa på Rongedal. Det gick inte, varken det dyra eller det billiga nummret. De hade faktiskt kunnat ta hem det, om det bara hade gått att ringa. Nä, men jag tror inte de hade vunnit ändå, låten var inte tillräckligt "schlagermässig". Nä det var alltså Charlotte som tog det, och gjorde det helt och hållet tack vare juryrösterna ute i landet. Att svenska folkets favorit, Sanna Nielsen inte får åka till Serbien kan man ju tycka är lite synd. Om man ska ge sig på en liten jämförelse så sitter "Empty Room" i huvudet på mig, till skillnad från "Hero" som är helt bortblåst. Både rent objektivt och rent subjektivt så vann fel låt alltså, eller? Avskaffa juryrösterna till nästa år kanske hade varit ett bra knep?

Nåja, man ska väl inte gnälla. Både rätt och fel låt vann, samtidigt. Jag tror att uryn och folket röstar på olika sätt, den ena för att skicka en "vinnare" (Charlotte) till Belgrad, den andra för att skicka den mest omtyckta låten!

På lördag ska Sverige rösta fram sitt bidrag till ESC, och genom att man gör det så blir man det sista landet i ordningen att utse sin låt. Efter det så är det två månader och en vecka innan semifinalen. Förra året så såg jag hela finalen, och tyckte att det mest var en kavalkad i dåliga låtar (inklusive Sveriges bidrag). Att se två semifinaler med 19 bidrag i vardera, samt finalen där 20 av dessa bidragen samt fem nya kommer att delta känns inte jättelockande. Man vill ju gärna se hur det går för Sveriges bidrag, oberoende om vem som blir utvald på lördag, men vågar man hoppas att det går till finalen? Nåja, en sak i taget, först ska man ju välja vilken låt som ska skickas. Enligt spelbolagen så ligger Charlotte Perrelli bra till att bli vinnaren, medan de egna favoriterna Rongedal ligger långt ner på listan. Om man inte skulle satsa en slant på att de tar det. 20 gånger pengarna är inte illa. Christer Sjögren, som jag inte hade haft något emot nere i Serbien (av humoristiska skäl naturligtvis) ger "bara" tolv gånger pengarna. Vi får väl se när det närmar sig, men trevligt kommer det nog att bli.

Så har det varit melodifestival igen och jag undrar lite hur länge de kan hålla på med sådana här deltävlingar. Den här gången var det visserligen inga riktigt usla bidrag som det var första och andra gången, även om Eskobar var väldigt intetsägande. Kanske borde man enbart se finalen, för då är det ju bara de bästa låtarna kvar, eller så säger i alla fall logiken. Igår var det en låt som gick direkt till final, som jag inte ens tyckte hörde hemma i "andra chansen". Frida & Headline var inte någon bra låt, och jag tyckte heller inte om den särskilt mycket. Nä, apelsinliknande skånskor som hoppar omkring på scenen är lite väl mycket för mig, särskilt om de inte kan sjunga ordentligt. Nä, det borde ha varit Patrik "the Leprechaun" Isaksson som gått vidare. Tur att han inte ställde upp på intervjuer efteråt, för då hade han väl bara snackat en massa om guld vid slutet av regnbågar och sånt strunt. Nä, vi får väl se hur det går i fortsättningen, det är ju bara en deltävling kvar, och så måste man ju rösta bort de kassa bidragen från "andra chansen" också, Suzzie Tapper till exempel som ställs emot operasjungande "Terran". "Färgflickorna" i Caracola kanske man också borde rösta på, hellre de än Ola, för  man får ju lite till (carac). Bosniern Mickey var visserligen rätt så bra, men lite väl bosnisk kanske. Men men, det "bästa" bidraget, BWO, gick ialla fall vidare till final. Kanske inte den bästa låten hittills, men en av de bättre. Egentligen kan man säga att bidragen den här gången var jämnare än vad de varit tidigare, vilket gjorde att jag inte röstade.

Var förresten hemma hos Josefine och tittade på hela grejen den här gången. Lagade mat och så före och spelade Gauntlet efteråt. Av någon anledning så var vi tvungna att spela igenom 2/3-delar av spelet, men vi klarade det till slut. Förra gången hade vi faktiskt nästan spelat igenom hela spelet, hade bara slutbossen kvar, men eftersom klockan var så mycket hade vi slutat då. Hursomhelst så var det en trevlig kväll och jag fick med mig recept på kikärtsbiffar, och jag tror nog jag ska laga det ikväll, om jag orkar gå och handla.

Sitter och kämpar med min jäkla tenta. Det är inte så att det är särskilt svårt, det är bara så fruktansvärt tråkigt, och jobbigt när man är sådär lite halvtrött som jag är idag. Men man åstad kommer inta allt här i livet genom inspiration endast, utan det krävs för det mesta hårt arbete. Det som gör mitt arbete ännu svårare är att man i princip skulle kunna skriva en mindre uppsats om liberalismens syn på internationellt samarbete, och vi har bara två sidor att utveckla såna tankegångar. Till på köpet har man hur breda marginaler som helst, 3 cm, på alla håll. Jag har anteckningar med nio punkter jag hade tänkt ta upp, har skrivit en och en halv av dessa och ligger på lite drygt en halv sida. Jag får alltså plats med fyra som mest, och då har jag bara aningens med utrymme för egna tankar. Det här suger, det suger bajs.

Igår blev det melodifestival tillsammans med Anders J. Det var väldigt många dåliga låtar tycker jag, och om de inte var dåliga var de ganska så tråkiga. Både Sanna Nielsen och Carola/Andreas var ganska så tråkiga, även om de kvalitetsmässigt var ganska så bra. Det mest intressanta bidraget tyckte jag själv var Rongedals, som jag också röstade på. Det märktes att det var många som rösatde eftersom det var svårt att komma fram vid andra omröstningen. Det fick alltså bli det "dyra" nummret, och där gick det direkt. Uslaste bidraget var "The Nicole", som sjöng falskt och hade en riktigt kass låt. Fulast var Alexander Schöld, han var ju hemsk (och jag var tvungen att kolla upp namnet på honom, annars hade jag kallat honom "trollet"). Den dummaste av deltagarna var Ola, men å andra sidan, han var ju från Lund, och mest nervös var Lasse Lindh. De enda som är kvar nu är Andra Generationen, och vad ska man säga om deras låt. Tyckte nog det var en ganska så tråkig refräng, och Anders J tyckte att det var för lite tuba. Men, vi var nog ganska nöjda. Värsta kontrasten när vi bytte kanal till snooker, där O'Sullivan besegrade Murphy i den andra semifinalen i Welsh Open.

Har snöat in lite på min Youtube-favorit, Periurban! Den här gången är det musiken! Det är faktiskt så att jag har haft med en av hans låtar här på bloggen innan, för jättelänge sedan, i början av min blogg-karriär! Fast det är en av hans bästa låtar, och kan lyssnas på här! Just nu sitter jag och gör en playlist på mitt youtube-konto, med alla hans sånger. Det lär bli några stycken, säkert 50! Det är rätt så häftigt att en artist gör så mycket musik och sen lägger ut det på internet sådär bara, och jag tycker att de flesta låtarna är riktigt bra.

Skulle nog lagt ut fler låtar här nu ifall jag inte var så skeptisk till att läga videor här på bloggen. Gör det helst så sällan jag kan. Anledningen till att jag gör det kan verka vara lite tråkig. Jag vill läsa det som innehavaren av bloggen skriver, och inte lyssna på nån låt som den personen tycker om just nu. Visst, jag kan uppskatta det ibland, men jag drar mig själv från att göra det så ofta.

Jo förresten! Valentin är kanske inte så fjolligt som jag sa tidigare. Fick något ryck och tyckte att hela idén med "Alla hjärtans dag" var fjolligt, och stackars Valentin kom helt enkelt i vägen. Fast alla hjärtans dag är rätt så ok, mycket mer ok än amerikanarnas "Valeeennntajjjn!".

Annars har man varit och tränat med Anders J idag! Det var riktigt trögt idag, jobbigt som tusan! Men jag säger som jag sa till AJ, jag var ialla fall där idag! Sen blev det kycklingkebab, smaskens!

Jovisst blev det melodifestival igår, jag tittade på det, men jag kan väl inte säga att jag var överdrivet engagerad. Tyckte alltså att det var mer av en kul grej, och jag tar det absolut inte på allvar. Josefine hade kommit över och vi delade en pizza, som inte blev uppäten förrän i morse av mig själv. Mmm, pizza till frukost, hihi. Hur som helst så var melodifestivalen inte så mycket melodifestival, utan mer en festival i ironi. Ironifestivalen kort och gott. Jag vet inte om det var Kristian Luuk som inspirerade med sin myriad av små ironiska skämt, men jag röstade faktiskt på vinnarlåten "I Love Europe" med Christer Sjögren. Han är hemsk, låten var hemsk ochj plymtjejena hade hemska kostymer, men den var så underbart usel att jag var tvungen att rösta på den. Det är en sån låt som man älskar att hata, och Josefine var inne på samma spår. Vi röstade alltså båda på den! "Dansbands-psykot" och "dvärgtjejen" gick alltså till final, och till andra chansen gick "speedwaykvinnan" och technopudeln". Den ät underbart att komma på smeknamn på allihopa, och det är något jag kanske kommer att fortsätta med om jag ser följande deltävlingar.

p.s. Inget.

Är tveksam till fenomenet att lägga Youtube-videor på bloggar, men den här har jag funderat ett tag på. Se den eller bara lyssna, nedan följer en svensk översättning av Sven-Åke Peterson, som gjordes till Rickard Wolffs singel Solkräm! Men det här är Everybody's Free (to Wear Sunscreen) av Baz Luhrmann.

Kära elev i avgångsklassen: Använd solkräm
Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det var solkräm
De långsiktiga vinsterna med solkräm har påvisats av forskare, medan
resten av mina råd inte står på stadigare grund än mina egna snåriga
erfarenheter. Jag ska dig mina råd nu.

Njut av styrkan och skönheten att vara ung. Nej förresten, du kommer ändå
inte att förstå ungdomens styrka och skönhet förrän den avtar.
Men tro mig, om tjugo år kommer du att titta på bilder av dig själv och
minnas, på ett sätt du inte kan föreställa dig idag, alla möjligheter som
låg framför dig och hur fantastisk du egentligen såg ut. Du är inte lika
tjock som du tror.

Oroa dig inte för framtiden, eller oroa dig. Men kom ihåg att oro är ungefär
lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi.
De verkliga bekymren i livet kommer trolgen vara sådan du aldrig ens brytt
din oroliga hjärna med, såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg
tisdag.

Gör en sak varje sak som skrämmer dig. Sjung.
Var inte vårdslös med andra människors känslor. Tolerera inte nån som är
vårdslös med dina. Använd tandtråd. Slösa inte tid på avundsjuka.
Ibland ligger du före ibland efter.
Loppet är långt och egentligen tävlar du bara med dig själv.
Kom ihåg komplimanger du får, glöm förolämpningar.
Om du lyckas, tala om för mig hur du bar dig åt.
Behåll gamla kärleksbrev, släng gamla kontobesked. Stretcha!
Känn ingen skuld om du inte vet vad du ska göra med ditt liv. De
intressantaste människor jag känner visste inte när de var 22 vad de skulle
göra resten av livet. Några av de intressantaste 40-åringar jag känner vet
det fortfarande inte.
Få i dig mycket kalk. Var snäll mot dina knän.
Du kommer att sakna dom när dom är sönder.

Kanske blir du gift, kanske inte
Kanske får du barn, kanske inte
Kanske skiljer du dig när du är 40,
kanske dansar du fågeldansen när du fyller 75
Vad du än gör, håll inte på och beröm dig själv för mycket,
men var inte heller för kritisk.
Hälften av dina val är tillfälligheter. Alla andras också.

Njut av din kropp. Använd den på alla sätt du kan. Var inte rädd för den,
eller vad andra tycker om den. Den är det mest fantastiska du någonsin
kommer att äga. Dansa. även om du bara kan göra det i vardagsrummet. Läs
instruktionerna, även om du inte följer dom.
Läs inga skönhetstidningar. De kommer bara få dig att känna dig ful.

Lär känna dina föräldrar. Du vet aldrig när de är borta för alltid.
Var snäll mot dina syskon. Dom är den bästa länken till det förflutna och
troligen dom du kan lita på mest i framtiden.
Lär dig att vänner kommer och går men kom ihåg att hålla fast vid dom bästa.
Arbeta hårt på att monska avstånden både geogarfiskt och i huvudet, för ju
äldre du blir, desto mer behöver du dem som kände dig när du var ung.
Bo nån gång i en storstad, men flytta innan du blir hård.
Bo nån gång vid havet, men flytta innan du blir för mjuk. Res
Acceptera vissa ofrånkomliga sanningar: priser kommer att gå upp. Politiker
kommer att luras. även du kommer att bli gammal.
Och då kommer du att fantisera om att när du var ung, då var priserna
rimliga, plitikerna storsinta och barn respekterade de äldre.
Respektera de äldre Räkna inte med att någon annan ska försörja dig. Kanske kommer du att ha
sparpengar, kanske gifter du dig rikt, men du vet aldrig när det ena eller andra tar slut.
Greja inte för mycket med ditt hår, för då kommer du att se ut som 85 vid 40.
Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med vem som ger dom.
Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dom är som att gräva fram det
gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och
återanvända det för mer än det är värt.
Men tro mig vad det gäller solkrämen

Texten är kopierad från http://www.rikardwolff.se/sol.shtml

Åkte med Linda och Thomas till Nosaby kyrka och lyssnade på julkonsert. Blev upphämtad på  Lyckans Höjd och fick åka bil dit. Insläppet började inte förrän kvart över sex så vi fick stå och vänta utanför lite, fast vi satt borta i församlingshemmet och mös istället. Sen satt vi i kyrkan och mös istället, och pratade en massa strunt. Thomas är nog en av de mest oseriösa människor jag känner, men å andra sidan brukar man ju inte vara särskilt seriös till vardags, utom jag kanske, hahaa! Det var jättefin sång som alla flickorna presterade, det var inga pojkar i kören alls, förutom en liten stjärngosse som kom in framemot slutet, och naturligtvis några pappor som också var med och sjöng. Många nya sånger man inte kände igen, ackompanjerade av piano och trummor på vissa låtar men inte alla. Det märktes att de hade övat mycket, för det satt perfekt. De klassiska sångerna med lite tempo och humor var nästan bäst, men de var hur duktiga som helst annars också.

Det var ganska kul när papporna gjorde entré. Knappt halvvägs in i konserten reste de sig upp från bänkarna, satte på sig tomteluvor och sjöng. Bara dyker upp sådär och börja sjunga, det var lite speciellt. Sen hade de ett par klädbyten också, vilket verkade lite meningslöst. Prästen pratade lite också, och det var trevligt tyckte jag. Sen så åkte jag hem och glömde naturligtvis mina handskar i Thomas bil, så de får jag hämta på något sätt någon gång... kanske lördag!

Det verkar som om ödet vill att jag ska åka till Sweden Rock nästa år. Jag har ju nästan ett spikat jobb där nuförtiden, och om det skulle bli ett fjärde år så var det tvunget att något alldeles extra ska komma dit. Nu är det alltså så att flera band som jag gillar ska komma dit, vilket jag har skrivit tidigare. Inte bara det, nu ska ett av mina favoritband från förra årets festival komma, Def Leppard. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, ska jag åka eller ska jag stanna hemma? Förra året trivdes jag inte så jättebra, men när något så klassiskt ska komma så vet man inte. Hysteria ftw... det här skrev jag i min årssammanfattning för 2006 under rubriken Årets musik Live, på andra plats;


Vad som därutöver bör nämnas är att jag bara hade en kandidat när det gällde alla andra kategorier, så detta var stort för mig.

Dessutom är det klart att Whitesnake ska komma! Ett hyggligt bra band det med, inte ett av mina favoriter, får väl lyssna in sig lite mer. Annars brukar det vara bra att se ett band live innan man bildar sig en första uppfattning, det är de bästa låtarna och musik ska ju först och främst upplevas Live! Nu är det alltså ett band, och lite halvt med Whitesnake, som ytterligare lockar en att åka till Sweden Rock Festival i sommar. Europe och Danko Jones är andra band som verkligen skulle locka mig, om de kommer är jag där förmodligen. Serj Tankian känns väldigt tveksam för tillfälet, men om han skulle dyka upp så skulle jag inte tacka nej heller.

Läste att Judas Priest, Blue Öyster Cult, Saxon och Mustasch ska komma till Sweden Rock. Suck, jag som nästan bestämt mig för att jag inte ville dit alls. Nåja, det kanske inte räcker med dessa banden, det var ju faktiskt ett antal till som också blivit annonserade. Men dessa var de mest intressanta, hittills. Sen kanske det kommer något riktigt bra band till, man kan ju alltid hoppas. Om Johan "Kungen" hade ringt idag så hade jag sagt nej ändå tror jag. Det viktigaste är ändå de man jobbar tillsammans med, och förra året var det många skitstövlar tyckte jag. Det var ingen där som jag riktigt gillade.

Så vilka band skulle få mig att åka dit ändå? Serj Tankian skulle ju väga ganska tungt, även om jag tycker att hans senaste skiva är bra, så håller den inte SoaD-klass. AC/DC har det snackats om, och det hade ju varit en riktigt kul grej att se dem. Iron Maiden skulle nog ingen ens fantisera om att de skulle komma, kollade dock deras turnéplan och de har ledigt under Sweden Rock, så det är inte helt omöjligt.

Nåja, nu orkar jag faktiskt inte tänka mer. Här är de klara banden för nästa års festival!

Har precis lyssnat igenom "Rattle and Hum" igen, en av mina favoritskivor. Bra blandning av studiomaterial, live och covers! Ja, versionen av Still haven't found... är inte direkt lysande, gillar ju inte gospel så hemskt mycket, särskilt inte när det drar ut som det gör på slutet av den versionen. Jag sitter och tänker, kan de inte sluta sjunga, låten är ju slut! Trycker vidare till nästa... All I want is you är också en väldigt bra låt, men slutet med stråkarna känns lite väl pretentiöst. When Love Comes to Town, med B.B. King är riktigt bra också. Hawkmoon 269 gillar jag mycket, inte direkt för att det är en bra låt (den är smått enformig) men energin i den och texten gör den till en liten outsider (om man nu kan säga så).

På tal om texter så läste jag att låten Elevation fått en utmärkelse som sämsta text. Och när jag tänkte mig igenom texten (jo, jag kan den utantill :P ) så är det ju ganska tydligt att den är riktigt dålig.


Ja, det känns väl ganska så förvirrande, och låten har väl inte riktigt legat högt på min lista över favoriter, men nu! Shit! Det som varit Bonos signatur att skriva bra texter är ju som bortblåst när det gäller denna. Nåväl, det är inte texten som är det bästa med den här låten helt enkelt, utan det är låten i sig. Gillar dessutom när de spelar den Live och lurar publiken att den ska dra igång och den inte gör det. Föredrar nog Tomb Raider Mix, precis som Martin... och videon är ju ganska så kul också, hehe!

p.s. Jag har naturligtvis skrivit om U2 hela tiden.

Borde egentligen plugga som tusan nu, har ju ändå två sidor att skriva till...

Och så kommer posten, WEEEE :D jag är lycklig, på sätt och vis! Åh, nu kommer jag verkligen inte att kunna plugga särskilt mycket... oj oj oj, oj oj oj.... hihihih. Bara förpackningen är helt underbar... måste titta, bara lite... kan plugga sen... det är gott om tid :D

Jag kan nästan inte sluta tänka på att min Popmart-DVD är någonstans på väg till mig och att jag så gärna skulle vilja ha den här hos mig. Sitta och titta på den, lyssna på den och njuuta bara! Detta låter naturligtvis helt irrationellt, men jag kan ge 25 skäl till att det inte är det.

01: Pop Muzik
02: Mofo
03: I Will Follow
04: Gone
05: Even Better Than The Real Thing
06: Last Night On Earth
07: Until The End of The World
08: New Year's Day

09: Pride (In The Name Of Love)
10: I Still Haven't Found What I'm Looking For
11: All I Want Is You
12: Desire
13: Staring At The Sun
14: Sunday Bloody Sunday
15: Bullet The Blue Sky
16: Please
17: Where The Streets Have No Name
18: Lemon (Perfecto Mix)
19: Discothèque
20: If You Wear That Velvet Dress
21: With Or Without You
22: Hold Me, Thrill Me, Kiss Me, Kill Me
23: Mysterious Ways
24: One
25: Wake Up Dead Man

Sitter och lyssnar på Serj Tankians skiva "Elect the Dead". Svårt att skilja på de låtarna och System of a Down, även om det är Daron som skrivit de flesta låtarna åt SOAD. Det är väl rösten antar jag, som är så framträdande liksom. Sången är en viktig grej när man ska känna igen ett band. I förmiddags till exempel satte jag igång några låtar och oj sa jag, är det inte "The Who"? Nä, det var inte "The Who", det var "AC/DC" som jag direkt kände igen på Brian Johnsons röst, som är väldigt karaktäristisk, vilekt Serj Tankians röst också är. Fast i fallet med den senares skiva är att det är mycket av de kännetecken som SOAD har finns i hans musik. Tempoväxlingar, tunga riff, tunga trummor och så vidare. Jag hoppas innerligt att Serj kommer till Sweden rock, men jag tror nog inte han komer att göra det. Fast å andra sidan, det är ju inte samma grej utan resten av bandet, man vill ju se System of a Down, Daron Malakian, John Dolmayan och Shavo Odadjian.

Jo, den funkar alldeles utmärkt den här skivan! Om han ska till Sweden Rock så ska jag verkligen överväga att åka dit och jobba trots allt... för just nu känner jag inte för det. Har dessutom hört rykten om att AC/DC ska dit, och det skulle man heller inte vilja missa.

Det regnar idag, och när det regnar och är höst så behövs det lite uppmuntran i tillvaron. Så, varsågod!

Singing in the Rain


Raindrops keep falling

Hade en ganska så mysig kväll igår, tände ett par värmeljus och satte igång en konsert-dvd. Tyckte att det var mysigt att sitta där, och titta på bilderna, lyssna på musiken och bara... ja! Vara ensam med sig själv! Skulle faktiskt vilja säga saker som att "den här låten tycker jag om för att..." , men det fanns ingen där att säga det till. Det kan vara jobbigt att verkligen ha snöat in på ett band, man blir ju så sällan förstådd tycker man. Det skulle kännas väldigt påträngande och egoistiskt att be någon sitta med en i två timmar med en DVD som de kanske inte har någon känslomässig anknytning till alls. Det skulle inte förstå, tror man. Man är ju ganska ensam med sina känslor. De känslor som man upplever kan man ju faktiskt bara uppleva själv. Händelser däremot kan man dela med andra, men inte känslor, åtminstone inte helt och hållet. Känslan att känna samma känslor som en annan, samtidigt, är annars ganska så trevlig. Kanske är det en skimärbild, att man verkligen delar samma känsla, och varför inte bara acceptera det?

Men jag hade gärna suttit där och sagt att "just den här versen betyder mycket för mig" eller något i den stilen. Det fanns ingen där att säga det till. Så jag fick tänka tanken istället och försöka komma ihåg att det var ganska mysigt att se konserten. "Den här låten kommer från den där skivan, som de faktiskt spelade in under en paus i turnén. Lägg märke till hur att alla låtarna från den skivan har hamnat tillsammans, och att de har bytt ljustema, och kostymer". Se, såna saker kan jag upptäcka, och många skulle nog tycka att det är för genomtänkt, för analyserande, "kan du inte bara njuta av musiken?". Det är såhär jag njuter av musiken kanske, det är åtminstone sådär jag njuter av en konsert-dvd. Se, höra, tänka, koppla! Och det är en jävligt bra DVD...